I fokus för den här lättsamma men välformulerade komedin står Sam White, en svart ung kvinna med stenhårt social patos och återkommande mardrömmar att hon är med i ”The Cosby Show”. Hon leder studentradion ”Dear White People” som driver med och attackerar den rasism hon ser i det på ytan korrekta och mångfaldstänkande universitetet.
Sams inledande dekret sätter tonen:
”Kära vita människor, antalet svarta människor man måste känna för att man inte ska framstå som rasist, har idag gått upp från ett till två. Och nej, då räknas inte din langare Tyrone…”
Även om en specifik verklig händelse inte vore nödvändig för att legitimera en ironi om vardagsrasism hämtar just den här filmen sin grundkonflikt från ett rabalder som uppstod då några vita ”dudes” på ett college anordnade ett Halloween-party med afroamerikansk tema, vilket i efterhand satte igång debatten i USA
Regissören och manusförfattaren Justin Simiens satir om att ”being a black face in a white space” är en i grunden småskalig sak som sakta men säkert vuxit till sig, från en publikfinansierad angelägenhet som ådrog sig uppmärksamhet på festivalen i Sundance, till nationell spridning, för att nu slutligen ta sig ut över globen.
Men så är ju temat minst sagt universellt – vi hade för övrigt en liknande fest i Lund för fyra år sedan där ett gäng vita studenter anordnade slavauktion.
Efter allt förhandssnack hade jag väntat mig en lite en hårdare attack, och visst finns det några korta plakatögonblick, men framförallt angriper ”Dear White People” fördomar och blottlägger rasistiska strukturer i samhället, med humor och ironi. Utan att för den skull göra avkall på det underliggande allvaret.
Om nu någon trodde så, framgår det i ”Dear White People” att det är inte bara i Sverige vi diskuterar identitetspolitik. Alltså, vem som har rätt att kommentera vad? Vem som har rätt att använda vissa ord? I det här fallet speciellt då N-ordet.
Det är ingen ny diskussion, vilket såväl verklighetens som filmens aktivister är medvetna om, men inte desto mindre aktuell. Eller ja, det är just det som är poängen här, att påminna oss om att rasismen lever och frodas, trots att vi lever i ett förment post-rasistiskt sammanhang.
Även om den sentensen är allt annat än subtil, lever och spritter ”Dear White People” tack vare sin snabba käft och smarta dialog. Ja, man blir fullkomligt blästrad av alla populärkulturella referenser som viner förbi, från Ingmar Bergman till ”Gremlins”, och tänker man för länge på den som nyss ploppat ur Sams eller någon annans mun, missar man nästa.
Visst blir det lite platt då och då, den insprängda kärlekshistorien doftar såpa och persongalleriet är väl inte direkt skulpterat med millimeterprecision, men Simien och kompani mutar vår goda vilja med så mycket annat göttigt att det är lätt att låta det passera.
Inte minst får vi en chans att skratta åt andras, och våra egna, fördomar.
Det kan ju aldrig skada.