Pernilla August har gjort en ambitiös bearbetning av Hjalmar Söderbergs klassiska otrohetsdrama. I början av sekelskiftet träffas journalisten Arvid Stjärnblom (Sverrir Gudnason) och konstnärsdottern Lydia Stille (Karin Franz Körlof) och drabbas av en kort förälskelse som aldrig får chans att blomma ut. När de ses igen många år senare har båda skaffat familj men känslorna finns kvar, och ingen av de kan hejda sig längre.

”Den allvarsamma leken” har gjorts i många varianter både på film och på scen sedan den kom 1912, enligt regissören Pernilla August är otrohet och olycklig kärlek ett tidlöst tema.

– Det finns något med förälskelsen som aldrig blev. Den som aldrig fick leva ut. Det blir en slags fantasibubbla som man liksom kan dra ned och använda som snuttefilt. Det tror jag folk kan känna igen sig i, säger hon.

Sverrir och Karin om sina rollfigurer

Både Arvid och Lydia gifter sig rikt, med ”hjärna istället för hjärta” och träffar varandra för att inte kvävas. Huvudrollsinnehavarna Sverrir Gudnasson och Karin Franz Körlof reflekterar över sina karaktärer.

– Jag kan ju känna igen mig själv i att jag inte väljer saker utan att de bara blir, säger Sverrir Gudnason.

Du menar att kvinnorna väljer dig?

– Nej inte bara kvinnorna, allt möjligt. Sakerna sker och så följer man med.

– Jag har inte tänkt på det innan men Arvid är ju mer så än Lydia, säger Karin Franz Körlof. Hon är mer aktiv i sina beslut. Medan Arvid känns fjäsigare. Det är en egenskap som jag tycker om väldigt mycket hos Lydia. Sen vet jag inte om jag har den i mig själv, men hon ändå är väldigt beslutsam och handlingskraftig även om det är till hennes nackdel – från samhällets ögon sett.

”Den snubben känner jag igen”

När Lydia och Arvid ses för andra gången har de svårt att ge sig hän, och verkar deprimerande. ”Varför är det alltid så melankoliskt mellan oss”? Frågar Lydia. Jag frågar Sverrir Gudnason samma sak:

– Om man träffar någon man verkligen vill vara med och så inser man att ”det går nog inte”, då är det nog lätt att se lite mörkt på det direkt, säger Sverrir Gudnason.

Pernilla August tänker länge innan hon svarar på samma fråga.

– Jag vet inte... det är en fin replik. På något sätt så har de båda gjort sin kärlek så hög. Hur fan ska den kunna leva upp till verkligheten?

Vill du att publiken ska reflektera och välja med hjärtat efter att ha sett filmen?

– Ibland kan jag bara känna att ”Fan Arvid gå hem till Dagmar, vad håller du på med?” och jag kan få så ont i hjärtat för att han lämnar henne, de har ju liksom ett bra äktenskap. Men vad han måste göra i sitt liv är att ta hand om sig själv. Det var också nyckeln till Arvid-karaktären: att det är kvinnorna som väljer åt honom. Den snubben känner jag igen, säger August.

Hoppas på skilsmässor

Karin Franz Körlof hoppas att många kvinnor skiljer sig efter att de sett filmen.

– Inga män? Undrar Sverrir.

– Ja kanske, men jag tror att det är ett större problem för kvinnor än för män. Fler kvinnor lider i sina äktenskap än vad männen gör. Det finns fler normer och dygder kring kvinnan än i mannen. Mannens frigörelse har varit ett samtalsämne under en väldigt lång tid och på ett annat sätt. Kvinnor är mer bundna till rollen som hustru, mamma och den som tar hand om familjen.

– Jag tror att det är svårt för alla, svarar Sverrir.