Det här italienska dramat har gått segertåg över världen, kammat hem toppbetyg och alla priser värda att nämna, inklusive en Oscar.
Direkt efter visning stod jag därför som ett levande frågetecken: WTF!? Eller som den, svenska, lite mildare översättning lyder: Vad i helsike?!
Paolo Sorrentino som nyligen gav oss den ljuvliga, stillsamma och torrt filosofiskt underhållande ”This Must Be The Place”, där Sean Penn spelar en avdankad svartrockare i mental exil, drar nu med oss på ett bunga-bunga-party i värsta Berlusconistil.
Det börjar och slutar med ett högljutt partaj på en takterass i Rom. Journalisten Jep Gambardella fyller 65 och stadens jetset-armé är där för att fira honom och sin egen storhet. Det är fylla, droger, botoxtanter och viagragubbar uppblandade med toyboys och strippande tjejer.
Det är som att befinna sig i någon av Dantes helveteskretsar med vidrigt pumpande eurodisco i öronen.
Egentligen skulle det räcka med detta anslag: Ja, jag ogillar redan alla dessa högljudda partyzombies.
Släpp ut mig ur biografen. Nu.
Men Jep verkar i alla fall på ytan trivas som fisken i vattnet. Han har tillhört den kulturella parnassen sedan han för många år sedan skrev en bästsäljare men har i princip inte åstadkommit något mer sedan dess.
Skrivkrampen masserar han medelst ännu mer festande.
Vi slår följe med den geriatriske glidaren genom Rom där han träffar på kompisar från förr och drömmer om en ungdomskärlek. Det är en tripp kantad av antika byggnader som vittnar om fornstora dagar, och som bildar en anklagande fond till nutidens skörlevnad. Fotot är slående, levererar vykortsbilder av den eviga staden; en kontrast till det vackra folkets inre fulhet.
Det är en komplex och kluven upplevelse. Jag kan ändå förstå varför många går igång. Det är trots allt mycket film för biljettpengen och utan tvekan en träffande satir över italiensk politik, över den katolska kyrkans hårda och dubbelmoralistiska grepp om sina undersåtar och inte minst den intellektuella eliten som här framstår som ett gäng lallande idioter.
I små portioner är det riktigt underhållande, men regissören slevar på lite väl generöst.Han vill skildra den själsdödande berlusconismen (som även den svenske dokumentaristen Erik Gandini gjorde i ”Videocracy”) och är paradoxalt nog så framgångsrik att det gör filmen smått påfrestande att ta del av.
Speciellt om man som jag inte hittar något som helst förmildrande hos den självupptagne gamle festprissen.
Det osar Fellini från varenda karaktär och bild. Ja, faktum är att man kan se ”Den stora skönheten” som den länge efterlängtade uppföljaren till Marcello Mastroiannis och Anita Ekbergs flirt i ”Det ljuva livet”
Fellinis klassiker slutade med att vi lämnade huvudpersonen Marcello på ett jetsetparty – och nu träffar vi hans alter ego några decennier senare. Fortfarande festande. Vilket ju är lite deprimerande, och filmens själva poäng: Att den själsdödande ytligheten slutligen har vunnit. Och så här i mellohysterin i efterdyningar är det bara att hålla med.
Se Fredrik Sahlin recensera filmen genom att klicka på bildspelet längst upp i artikeln.