Den argentinska författaren och regissören Lucía Puenzo långfilmsdebuterade 2007 i Cannes, vilket ju är extremt få förunnat, med ”XXY” – ett drama om en hermafroditisk 15-åring.
2009 kom lesbiska kärleks- och brottshistorien ”Fiskpojken” och förra året var hon tillbaka i Cannes med den här thrillerartade berättelsen om Argentinas förflutna som favoritasyl för många nazister som efter andra världskriget övergav Das Vaterland.
Specifikt då den ökände Dr. Mengele.
Lucía Puenzo gillar uppenbarligen de kontroversiella ämnena, men går inte med plakat, hon låter berättelsen komma först.
Det finns alltså en viss verklighetsbakgrund till dramat som utspelar sig i början av 1960-talet. En liten tajt kärnfamilj öppnar ett pensionat och deras första gäst är en hemlighetsfull belevad man med mustasch och läkarväska.
Premisser och konflikter är dock lite för tydligt konstruerade för att passa Penuzos Mengele-fantasi, vilket gör att det är svårt att tro på någon vidare förankring i historien.
Mamman är gravid med tvillingar och dottern ovanligt kortväxt, vilket triggar Hitlers förste läkare, som börjar kartlägga och manipulera den lilla trion. Pappan är därtill dockmakare och får hjälp av den mystiske gästen att serietillverka små ariska bebisar i porslin.
Sålunda en familj lite väl tydligt skräddad efter Mengeles osunda behov (en av hans onda specialiteter var just experiment på nyfödda tvillingar).
Puenzo, som skrivit manus efter sin egen romanförlaga, är inte direkt buskablyg när hon lägger ut ledtrådarna.
Vi förstår tämligen snabbt att det är den stora stygga vargen som familjen släppt över trösken, men de anar själva inte oråd.
Jo, pappan är skeptisk från start men det verkar snarare handla om faderlig oro än insikt om vad som komma skall.
Men eftersom vi inte vet vad Mengele vill med familjen ligger det ändå en gnagande oro över hela historien. Vilket ju är bra.
Men filmen vacklar ändå gravt.
Det är som att Puenzo inte riktigt kunnat bestämma sig för om hon ska göra ett allegoriskt drama om de tysk-argentinska relationerna eller en Stephen King-thriller.
Mest eggande är ändå den udda miljön. Alper, arkitektur och en massa tysktalande personer. Det får mig mer att tänka lederhosen än bolero. Ett mini-Österrike i Anderna.
Med tanke på att berättelsen ändå har sitt fundament i de tysk-argentinska relationerna hade det varit spännande om filmmakaren hade gett den ett vidare perspektiv.
Det är nog vardagsmat för den inhemska publiken men hos mig väcker det en massa frågor. Det är ju egentligen inte Puenzos fel, man kan ju inte begära att hon ska göra film för svenskar med dålig koll på argentinsk historia, men likväl stjäl det fokus från intrigen.
Vilket visar på problemet som kan uppstå när man ser en film som rest långt.
Å andra sidan… om det hade varit en riktigt välsnidad intrig hade jag inte börjat tänka på annat.
Nåväl. Sevärd är den, trots allt. Inte minst tack vare full närvaro i skådespeleriet och ett suggestivt mörkt foto. Man kan gott dock vänta tills ”Den tyske läkaren” dyker upp på dvd/VOD.
Se även en studiorecension i klippet ovan.