Utgångspunkten var den skrift kallad ”En riktig snyftare” som statsvetarna Maria Jansson och Katarina Bivald skapat på uppdrag av Wift (Women in film and television), men samtalet kom till allra största del att handla om Svensk Filmindustris (SF) dominerande position på den svenska filmmarknaden.
Rubriken för samtalet var ”Det skeva maktförhållandet mellan distribution och produktion” och samlade spelare från den svenska filmbranschen.
– SF har monopol vilket gör att ingen vågar kritisera dem. Fan, man vågar inte ens kalla det monopol, utan säger ”monopolliknande situation”, säger en av paneldeltagarna, Mattias Nohrborg.
Som VD för distributören Triart och producent på B-reel sitter han på två stolar men båda av den småskaliga sorten.
”Kalla saker vid dess rätta namn”
Han medger att det är ett svårt läge, men tycker det är viktigt att kunna diskutera de svåra sakerna också.
– Och man kan ju börja med att kalla saker vid dess rätta namn, säger han.
Han talade länge om den bistra situationen med sämre villkor för att få visa filmer på SF:s biografer: dåliga visningstider och krav på att filmerna måste gå bra första helgen, som ännu ej riktigt kommit igång.
Faktum som gör att de inte kan ta emot alla de kvalitetsfilmare som hör av sig till dem för att få distribution.
– Som tur är har vi public service-tv, det räddar oss idag.
SF tackade nej till medverkan
Det var således en typisk branschdiskussion där egentligen alla är överens. Den stora stygga vargen (SF) var inbjuden men tackade nej, vilket var mer än synd, det hade onekligen varit intressant att höra SF:s synpunkter.
Men det deras tomma stol vittnar inte bara om ovilja att ställa upp här, den blir också en påminnelse om hur stort gapet är mellan den så kallade kvalitetsfilmen – som alla närvarande sade sig värna om – och den rent kommersiella delen av gebitet, som i första hand drivs av vinstintresse.
– Det hänger en dödskallemärkning över Sverige bland utländska filmbolag, säger Mattias Nohrborg.
Han menar att de har lärt sig att det är svårt att få svenska distributörer intresserade av icke-anglosaxisk film.
Nohrborg, som för tio-15 år sedan ledde arthouse-distributören Triangelfilm har noterat en tydlig utveckling.
– Då var vår grej att ta hit nya spännande regissörer, nu vågar jag inte göra det längre, det finns inget utrymme för dem på svensk biografmarknad. Hur ofta ser man nuförtiden till exempel asiatisk film här hemma? Eller latinamerikansk?
Lite pengar till filmproduktion
Anna Serner, VD på Svenska Filminstitutet, drar nedslående siffror om hur försvinnande liten del av regionernas kulturbudget som går till filmproduktion och – visning.
De stora institutionerna (länsteatrar, museum mm.) tar merparten och de nya konsterna, som bara har 100 år på nacken, kläms in i ett litet fattigt hörn. Varje operabiljett subventioneras av staten med 1600 kronor jämfört med biobiljettens 55 kronor.
Nationalscen för svensk kvalitetsfilm
Alla i panelen är ense om behovet av någon form av nationalscen för svensk kvalitetsfilm. Antingen en fysisk sådan eller en streamingtjänst.
– Men varje gång det förslaget kommer upp tar det hus i helvete. Man får inte slå ut konkurrensen, inte påverka marknadens villkor, säger Anna Serner.
Mattias Nohrborg är på bettet igen:
– Det är ju helt absurt att de som har monopol blir upprörda! Så fort någon liten biograf får ett litet stöd, på en ort där SF är etablerade, skickar de in en anmälan.
Försiktig optimism
Men det var inte bara det vanliga, förvisso högst förståeliga, klagandet. En viss försiktig optimism kunde ändå skönjas.
Bengt Toll, före detta VD på SFI nu frilansande filmpolitisk guru som för några månader sedan kom med en egen filmutredning, tror på en ”road breaker” som ska lösa upp knutarna, och refererar till tiden då Sky Sports började sända engelsk fotboll i direktsändning. Alla spådde då arenafotbollens död, men det blev precis tvärtom, intresset för sporten ökade.
Man måste med andra ord bryta sönder ingrodda mönster och strukturer, flytta på gamla kolosser. Och sådant tar tid.