Gud finns. Han är en kolerisk skitstövel som bor i en trist trerummare i Bryssel. Hans son ”JC” har rymt för längesen, men dottern Ea och hustrun ”Gudinnan” håller han inlåsta i en lägenhet utan ytterdörr. Allt de tillåts göra är att städa och titta på sportnytt medan han själv dricker öl på sitt kontor och roar sig med att jävlas med mänskligheten.
På sin gamla dator knattrar han ner lagar i stil med ”om du tappar en syltsmörgås så ska den landa med sylten nedåt” och ”Den kö du inte står i går alltid snabbare”. Han leker med sin modelljärnväg och fnissar diaboliskt när han kraschar tågen, och galen av makt hetsar han människorna att kriga mot varandra, alla i hans namn.
Till slut får dottern Ea nog. Hon tar sig in på hans kontor och ”läcker” lite information till mänskligheten från gud-datorn, det vill säga hon skickar sms till alla i hela världen och talar om när de ska dö. Sen rymmer hon för att hitta nya apostlar och skriva ett helt nytt testamente.
Komedin ”Det helt nya testamentet” är full av prilliga infall och roliga och finstämda detaljer. Vad skulle hända om alla på jorden visste sitt dödsdatum? Skulle vi sluta kriga? Skulle vi strunta i våra tråkiga och meningslösa jobb? Skulle vi stanna i kärlekslösa relationer? Jaco van Dormael hanterar djupa existentiella frågor med lätthet och värme, och utan att krångla till det skapar han roliga och rörande livsöden.
Någon bestämmer sig för att ägna återstoden av sitt liv åt att bygga Titanic av tändstickor, en annan sätter sig helt sonika på en parkbänk och matar fåglar och en ung man blir ett Youtube-fenomen när han gång på gång försöker ta livet av sig på olika halsbrytande sätt, men alltid klarar sig eftersom han vet att hans tid inte är kommen.
”Det helt nya testamentet” är en fest, både för tanken och ögat. Van Dormael rör sig i samma estetiska och drömska område som Terry Gilliam eller Michel Gondry, men hans film är ändå skönt befriad från känslan av att någon återberättar en knäpp dröm. Att det finns logiska luckor i en film där Gud har morgonrock och badtofflor och tar sig ut till världen han skapat genom att krypa igenom en tvättmaskin, är helt okej. Van Dormael styr genom absurditeterna med säker hand och lockar både till skratt och eftertanke.
Men trots att ”Det helt nya testamentet” gör feministiska försök, och trots att det är Guds dotter som skriver om villkoren för mänskligheten, så är denna absurda och säkerligen mycket kontroversiella film bitvis väldigt konventionell.
Ibland är det som att sexismen sitter i väggarna, även hos en filmskapare som i övrigt är fri i skallen. Här gör den sig påmind i personteckningen av ”de nya apostlarna”, där kvinnorna är vackra men tomma, och så i en barnslig sexfixering där att gå till en prostituerad framställs som ett puttrigt och mysigt uttryck för att ”skita i allt”.
Och när en gorilla får ”frigöra” en olycklig lyxhustru som bara har fem år kvar att leva, blir det både unket och fånigt.
Däremot, när den unga hjältinnan Ea får traska omkring på gator och vatten med sin egen ”Petrus”, en dyslektisk uteliggare som skriver ned de nya apostlarnas utsagor, är det riktigt roligt. Den oerhört unga Pili Groyne (född 2003) är ett skådespelargeni och gör den svåra rollen som Guds dotter med otvungen precision. Hon är både sträng och inkännande, vis och osäker. Filmens absolut finaste del är när hon träffar sin sista apostel, den jämnåriga Willy som ska dö om en vecka.
Tyvärr drar den puttriga sexismen ner betyget ett snäpp, men ”Det helt nya testamentet” är ändå en rejält infallsrik och originell film.