Naomi Watts utan lösnäsa men med stilig frisyr. Foto: SF

”Diana”

Uppdaterad
Publicerad

Filmen om Princess Di verkar ha hämtat sin inspiration från Hänt i veckan. Britterna är upprörda. Fredrik Sahlin förstår varför.

”Diana” hade premiär i Storbritannien i början av september och britterna har inte direkt gjort vågen, vilket i och för sig var lite väntat, prinsessan Diana har ju efter sin död nått ikonstatus i hemlandet. Men man behöver å andra sidan inte vara ryande rojalist för att inse att detta är en tämligen tam skapelse.

Dramat inleds och avslutas strax innan det att huvudpersonen sätter sig i den bil som strax därefter kommer att dödskrascha i en tunnel i Paris. Inom den dramaturgiska cirkelrörelsen ser vi något som överraskande nog mest framstår som en ordinär romkom om ännu en hispig och jag-svag människa på jakt efter den rätte.

Oliver Hirschbiegel som en gång i tiden gav oss tunga och begåvade ”Undergången” (om Hitlers fall) kommer här alltså med en i sammanhanget förvånansvärt uppsluppen film. Filmmakarna koncentrerar sig nästan helt på Lady Dis kärleksliv, hennes engagemang mot trampminor ägnas i och för sig visst utrymme men tjänar mest som fond till en story som ser ut att ha hämtat inspiration från Hänt i veckan.

Eller om man så vill, en dubbel Askungehistoria. Diana är tjejen av folket som gjorde en offentlig klassresa i raketfart men aldrig riktigt blev accepterad av hovet. När hon två år innan sin död träffar den timide pakistanske läkaren Hasnat Khan är det plötsligt hon som är i maktposition och han som får mental nackspärr av försöka nå upp till hennes sociala altitud.  

Den gode doktorn står inte ut med att ständigt ha paparazzis i farstun och Diana känner sig ratad av hans återhållna sätt. Och så håller de på, förhållandet går av och på som en läckande vattenpump och det hela blir rätt tröttsamt, inte bara för de tu turturduvorna.

Om man ska tro ”Diana”, och dess litterära förlaga, var Lady Dis älskare Dodi Fayed, som också var med i olycksbilen, bara en bricka i prinsessans spel som syftade att göra Hasnat Khan svartsjuk.

I biopics som de om Thatcher, Hitchcock och J Edgar Hoover fick maskavdelningen jobba övertid för att göra skådespelarna porträttlika, vilket mest gav en otäck Madam Tussaud-effekt. Här har man sparat in på gummit och lösnäsorna och istället förlitat sig på att en typisk frisyr och Naomi Watts skådespelarbegåvning ska räcka för att dupera oss.
Det gör det visserligen, men bara på ytan, Naomi Watts har sannerligen inte mycket annat att jobba med.

Betyg: 2

Regi: Oliver Hirschbiegel

I rollerna: Naomi Watts, Naveen Andrews, Geraldine James m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet