Minnie Goetze är femton år och har just haft sex för första gången. Med Monroe, som är tjugo år äldre och…. ihop med hennes mamma. Det är den rafflande startpunkten i “Diary of a teenage girl”, en filmatisering av serietecknaren Phoebe Gloeckners självbiografiska bok med samma namn.
Det är San Francisco på 70-talet, och allt liksom flyter. 60-talets hippierörelse är på dekis, idealen om en alternativ livsstil och världsordning har försvunnit, det är bara drogerna som finns kvar. Minnies mamma har fest nästan jämt, och nere på stan skramlar de sista trasiga resterna efter “The summer of love” omkring: transor, pundare, hallickar och nyfikna gymnasiekids. Minnie drömmer om att bli serietecknare och vinglar runt i livet på obekväma platåkängor på gränsen mellan barn och vuxen, i jakt på kärlek, sex och spänning. Att ligga med Monroe blir en startpunkt, Minnies kärlekshunger släpps lös och leder till en okontrollerad nedåtgående spiral av droger och utnyttjande.
Det låter deppigt och allvarligt, men det här är ingen mörk film om en stackars trasig tonårstjej. Nej, Minnie är förvisso utsatt, rent tekniskt är hon offer för en pedofil, men hon fullkomligt äger berättelsen. Hennes dagbok är en blandning av barnslig trivia, tonårig nyfikenhet och vuxen cynism. Dagboken läses in på diktafon, ett smart filmgrepp av regissören som gör att Minnies röst håller filmpubliken i ett lika starkt grepp som dagboksanteckningarna gör i boken.
Marielle Hellers film är inte tillnärmelsevis lika mörk och rå som boken. Och för oss som är besatta av Phoebe Gloeckners originalverk är filmen inte direkt en besvikelse, men klart mer lättviktig. Som en gladlynt kusin till den mörka, komplicerade och smarta romanen.
Bel Powley fullkomligt strålar som Minnie Goetze, hon balanserar ett barnsligt skratt med pulserande kåthet. Kristen Wiig som mamma sätter sin prägel på filmen med komisk briljans och tajming och Alexander Skarsgård lyckas faktiskt ro hem den hopplösa rollen som styvpappa och älskare/snuskgubbe. Paret Wiig-Skarsgård ser nog till att filmen drar publik men är en smula för älskvärda, de representerar ändå en vuxenvärd som totalt abdikerat från ansvar.
Att väva in serier och animationer har nära på blivit en indie-stämpel för amerikansk film. Så också i denna film, även om det hade det varit bättre utan. Jag förstår att det är svårt att motstå Phoebe Gloeckners teckningar, att man gärna vill inkorporera dem i manus, men de tillför inte mycket mer än att gullifiera filmen.
“Bli av med oskulden-komedier“ när det handlar om tonårskillar går det tretton på dussinet, är det tjejer det handlar om är det svårare att skämta på ett höhö-vis. Samhällets dubbelmoral visar sig pinsamt tydligt när de kommer till tonårstjejer och sex: unga tjejer sexualiseras å det grövsta, men de får sällan äga en egen sexdrift.
Även om filmen väjer för de mörkaste delarna i boken (det hade nog blivit för magstarkt för en och annan finansiär) så är det ändå imponerande att regidebutanten Marielle Heller klarar av att skildra en tonårstjej som både har en stark vilja och faller offer för övergrepp.