Som journalist och filmskribent får man ungefär vart annat år en förfrågan om att göra en lista på de fem bästa journalistfilmer som gjorts. Det brukar bli ”Alla presidentens män”, ”Det rätta virket”, ”Ett skrik i mörkret” och några till. Överlag spelfilmer som antingen glorifierar journalistyrket och gör oss till snygga övermänniskor i manchester eller, oftare, de som visar upp oss som ett pack ondsinta idioter som snubblar omkring i grupp och är fulla.
Ingen spelfilmsversion av yrket känns direkt korrekt och då har vi inte ens pratat om svenska journalistfilmer, kanske baserade på en Liza Marklund-roman. Framför dem sitter man ofta och blundar.
”Dirty Wars” tar ett nytt grepp. Här handlar det om den inte så snygge reportern Jeremy Scahill som är stationerad i Kabul och inte riktigt kan få ihop siffrorna på räder mot talibaner och höga dödssiffror på civila. För att ta reda på sanningen beger sig Scahill ut till en avlägsen bergsby där bland andra två gravida kvinnor skjutits ihjäl i natten av amerikanska styrkor.
När överlevande berättar att de amerikanska soldaterna grävt ut kulorna ur kropparna (med kniv) på de ännu inte döda kvinnorna – för att inte lämna spår – får Scahill journalistspader.
Han bestämmer sig för att riskera livet, sitt goda namn, yrkesmöjligheter – allt för att ta reda på vad som hänt.
Scahill hamnar den så kallade Joint Special Operations Command (JSOC) på spåren. Den hemligaste av alla hemliga amerikanska styrkor som fick mycket positiv uppmärksamhet när de fann och mördade Osama Bin Laden. Problemet med JSOC är att de svarar direkt till Vita huset och inte behöver vara det minsta transparanta. Scahill släpper inte spåret och lager på lager av JSOC-övergrepp skalas av och blottas och verkar helt tillåtas från högre instans.
”Dirty wars” känns lite som ”Zero Dark Thirty” och ”Syriana” men också som ”Alla presidentens män”, skillnaden är att ”Dirty Wars” är en dokumentär.
Man önskar att det vore fiktion.