Foto: Njutafilms

”Dyke Hard”

Uppdaterad
Publicerad

Rena mångfaldsorgien i C-film om ett gäng lesbiska rockare på road-trip.

Det är svårt att förhålla sig till en film som är så medvetet tafflig som Bitte Anderssons road movie i HBTQ-land.

Med vilket annat tema som helst hade en sån här intern angelägenhet vare sig nått Berlinfestivalens eller biografernas ljus, men HBTQ-frågan är ju småhet just nu:

Filmrecensioner

Tillräckligt avdramatiserad tack vare Jonas & Mark, Conchita Wurst, Babsan och alla andra folkliga förtrupper, men fortfarande kittlande nog för att få landets redaktörer att slå på den halvstora medietrumman.

Det som främst utmärker ”Dyke Hard” är en okuvlig skaparglädje som ger filmen en skjuts som tar den genom den första akten, och en bit till. Visserligen möter vi ett gäng amatörskådespelare som inte ens kan gå trovärdigt, en naivistiskt debil dialog och ett kackigt foto, men eftersom vi har skrivit på ett mentalt kontrakt om att det är just detta vi ska få, är det kanske inte mycket att orda om.

Intrigen är lika viktig som i en porrfilm (eller för den delen i vilken strejt amerikansk roadtripp-komedi som helst) – det vill säga inte alls. Det handlar förvisso om ett lesbiskt rockband som försöker att ta sig till en rocktävling i Globen men det spåret finns bara där för att föra oss från sketch till sketch, där Bitte Andersson lika mycket omfamnar, som ironiserar, över populärfilmens olika klichéer.

Man skulle kunna se ”Dyke Hard” som ett kristdemokratiskt skräckexempel på hur svensk film skulle kunna te sig om den verkligen levde upp till mångfaldsmålet. Här är trängs transor, läderbögar, motorcykelflator, ett lesbiskt spöke och en rullstolsburen kvinnlig polis.

Alla med varierande hudfärg, alla maniskt sexfixerade. Rena mångfaldsorgien alltså.

Det är kul. Det är indirekt samhällskommentar och simpel underhållning på samma gång.

”Dyke Hard” är nog en skrattfest för alla som går igång på de mest exhibitionistiska inslagen i Prideparaden, det är en intern partyrulle som säkerligen kan sätta en biograf fylld av C-filmfantaster i gungning. Själv tröttnar jag ganska snabbt.

De inspirerade infallen blir färre, repetitionen allt tydligare. När Bitte Andersson har sagt det hon har att säga, och det gör hon ganska snabbt, återstår bara den filmiska fumligheten.

Det kan som sagt vara svårt att förhålla sig kritiskt till en film som är medvetet tafflig – men efter 82 långa minuter kan jag ändå konstatera att den är just rätt tafflig...

”Dyke Hard”

Betyg: 2

Regi: Bitte Andersson

I rollerna: Lina Kurttila, Peggy Sands, Alle Eriksson m fl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecensioner

Mer i ämnet