Detta är egentligen en strikt amerikansk angelägenhet, sannolikt endast ämnad för den inhemska publiken, men nu när ”Emperor” ändå är här, tjänar den som påminnelse om de mentala klyftor som trots allt skiljer USA från dess 51a stat, kallat Sverige – som i skrivande stund intas av Kejsar Obamas triumftåg.
Och sicken smäll det blev. Jag syftar inte på atombombsexplosionen som skildras i gamla arkivbilder i inledningen till ”Emperor”, utan på krocken mellan min verklighetsuppfattning och sentensen i den här flaggviftande förment historiska dramatiseringen av efterspelet till USAs folkmord i Hiroshima och Nagasaki 1945.
I ”Dansar med vargar”-stil är vår representant på duken ett blekansikte (trästocken Matthew Fox från ”Lost”) som levt länge bland de stolta infödingarna, som till och med gått och kärat ner sig i en av dem, och som nu lite halvhjärtat försöker få den inresta General MacArthur, som fått i uppdrag att stabilisera situationen i det ockuperade landet, att inte avrätta hövding Hirohito.
Här är en film som på allvar försöker få oss att sympatisera med ett gäng jänkare som utreder huruvida Kejsar Hirohito och de styrande japanerna har gjort sig skyldiga till krigsbrott i samband med attacken på Pearl Harbour – detta strax efter att de själva, USA, just släppt lös atomhelvetet över samma Japans medborgare. Det visar prov på en i det närmaste sinnesvidgande arrogans.
Dels såklart då när det begav sig, men lika mycket från filmmakarnas sida när de nu berättar sin historia i samma skygglappade anda.
Visst, i 99 av 100 amerikanska krigsskildringar är USA en moralisk överlägset nation, det är inget nytt, men det som gör ”Emperor” extra provocerande är dess förljugna vidsynthet. Man tryfferar med små poserande scener som erkänner att USA minsann inte heller är felfritt, kanske är det ändå lite synd om de till atomglödande slamsor förvandlade urinvånarna, men Hey! Det var ju dom som började.
När man i slutet pratar om hur man ”ska hjälpas åt att bygga upp Japan” och samtidigt deklarerar att ”alla länder har rätt till eget styre” blir det med USAs utrikespolitik och globala övervakningsvanor i åminne lite knepigt att hålla sig för hånskratt.