Det börjar i slutet, med premiären den 11 februari 2012. Denröda mattan är utrullad, kungaparet anländer, Dramatens stora salong sorlar avförväntan, ridån går upp och skådespelet kan börja.
”Fanny och Alexander”, scenversionen.
Klipp till 75 dagar tidigare, till kollationeringen, dagendå alla skådespelare är på plats och tillsammans med regissören Stefan Larssongår igenom manuset, bekantar sig med den text som ska dominera stora delar avderas tillvaro en lång tid framöver.
Sålunda ett vanligt upplägg för en dokumentär om ettteatersällskap, om uppförandet av en pjäs, men så är Stig BjörkmansDramaten-besök inte heller en spektakulär skapelse, däremotär det ettförtroendeingivande, sansat och intressant dokument om en spännande process. Vibjuds med att sitta som flugor på väggen inne på nationalscenen, och det är merunderhållande än det kanske låter.
”Fanny och Alexander” är till stor del ett skådespel omskådespel, det påpekas i pjäsen, det framgår i Ingmar Bergmans Oscar-vinnarefrån 1982, och metanivån får ytterligare en dimension i ”Fanny, Alexander ochjag” som precis som pjäsregissören är som mest intresserad och alert när detkommer just till det mänskliga uttrycket. Kameran fångar obemärkt LiviaMillhagen, Marie Göranzon, Thomas Hanzon, Jonas Karlsson och de andra i action,i begrundande samtal, i fikatagen.
Stefan Larsson sitter och blundar under repetitionerna,lyssnande efter dissonanser i spelet. Det är en fin scen, fler regissörer bordegöra så. Senare ser vi honom få fnatt när han tycker att kringljuden på teaternstör koncentrationen, och man anar att Stefan Larsson kanske är ljudneurotiker.
Det senare är uppfriskande, Larsson minimala utbrott kommermot slutet, just när godmodigheten och ensemblens respektfulla välvillighetgentemot varandra börjar te sig lite spelad (man får vittring på ytterligare enmetanivå här: agerar de kanske samtidigt för Stefan Larsson och den kamerautrustade flugan?) menkänslosamheten ebbar tyvärr ut.
Stig Björkman måste helt enkelt ha klippt bort de hetarescenerna, de som skulle ha gett extra liv åt dessa taskspelare (som det juheter på Bergman-lingo). Det andra alternativet, att skådespelarna faktiskt ärså här kontrollerade hela tiden är mytkrossande och faktiskt lite deprimerande.Lite eldigare temperament och större egon än så här måtte väl ändå våra stjärnorha?
”Fanny, Alexander och jag” är alltså en film om en pjäs somhandlar om teater. Det skulle kunna bli outhärdligt internt, men blir detsåklart inte, inte i Stig Björkmans trygga händer. Han är en av våra mesta ochbästa dokumentarister, han har genom åren gjort initierade verk, på filmoch/eller bokform, om Lars von Trier, Woody Allen, Ingmar Bergman, GenaRowlands och många andra av branschens storvilt. Han har varit verksamsedan skepparkransvar inne förra gången, men han verkar fortfarande vara lika nyfiken.
Det smittar av sig.
Dessutom blir man jäkligt sugen på att se om denikonografiskafilmiska förlagan och – ännu hellre – sättasig där jämte Kungenoch Silvia på Dramaten och vara med när ridån går upp förden föreställning som man, nästan, varit med och värkt fram. Men det är tyvärråt helsike för sent.
Info: Den ”Fanny, Alexander och jag” som recenseras här, ärden cirka 90 minuter långa VOD-versionen som har premiär måndag den 11 mars på triart.se. För er med kortarekoncentrationsförmåga (eller bara inte vill punga ut hyrpeng på 39 kronor) finnsmöjligheten att se K Specialsentimmesversion på SVT 2, fredagen den 15 mars.