Aretha Franklin var en remarkabel människa. Hon satte det ena rekordet efter det andra, hon var den första kvinnan som valdes in i Rock & roll Hall of Fame, prisades för sina insatser för medborgarrättsrörelsen och sjöng för fullsatt publik på de mest ärofyllda scenerna långt upp i sjuttioårsåldern. Hur gör man en film om henne?
Det tråkigaste sättet är genom att redovisa, snarare än berätta, om hennes liv. Tyvärr väljer regissören Liesl Tommy att göra precis det.
Respect följer biopicmönstret till punkt och pricka, från traumat i barndomen som ska förklara vuxenlivets smärta. Sedan karriärens uppgång och fall. För att slutligen landa i försoning och upprättelse. Precis som i majoriteten av alla biopics om musiker, från Walk the Line till Rocketman. Resultatet blir en högst ordinär film om en högst extraordinär person.
Av filmens två och en halv timme är minst en halvtimme sångnummer, kända hits som You make me feel (like a natural woman), Nature Boy och titelspåret Respect, framförs i antingen avskalade arrangemang eller med fullt scenpådrag med mäktiga körer och orkestrar. Föga förvånande är det i just dessa stunder som filmen skiner som mest och Jennifer Hudson har både rösten och scennärvaron som krävs.
Hudson handplockades till huvudrollen av souldrottningen själv innan hon dog 2018. Franklin själv var också involverad i förproduktionen. Kanske är det problemet, det finns för mycket respekt för subjektet för att riktigt gräva på djupet, låta publiken verkligen lära känna henne. Man skyggar visserligen inte för mörkret, som misshandeln i första äktenskapet och den kvävande kärleken från den dominerande fadern (Forest Whitaker).
Men det känns inte på riktigt, filmen är för teatralisk, dialogen likaså. Liesl Tommy är mest känd för teaterregi och Broadwayföreställningar, kanske är det skälet. Konversationerna är byggda kring konstlade tänkvärdheter. Hennes mentor säger ”Musiken kommer rädda ditt liv”, hennes mamma säger ”Låt ingen ta din röst ifrån dig”. Varje gång telefonen ringer följs det av ett dramatiskt ”Åh nej…jag kan inte tro att det är sant!” och när hennes misshandlande make blir sur zoomar kameran in på näven som knyts.
Med tanke på den enorma lidelse och kraft som finns i både Franklins röst och liv så känns det synd att låta hennes historia berättas så här platt. Utan…soul.