”Guldbaggen får nog anses säkrad”

Uppdaterad
Publicerad

De senaste åren har regissören Hannes Holm varit filmbranschens egen tomte som delar ut breda folkliga klappar, inslagna i färgglad och gnistrande PR.
Efter en trippel i Sune-filmer 2012, 2013 och 2014 (manus) tar han sig nu an Fredrik Backmans kioskvältande romanen ”En man som heter Ove”.

Vid slutet av ett filmår där i princip alla dramer värda namnet har haft en kvinnlig huvudroll, drar Holm nu en lans för kulturvärldens kanske mest ohippa varelse, den medelåders vite mannen. Eller ja, i det här fallet den gamle vite mannen. Han ser nämligen rätt rejält sliten ut, den gode Ove (i Rolf Lassgårds skepnad) men så har han också deppat hårt sedan hans livslånga kärlek checkade ut i förtid för sex år sedan.

Som självutnämnd och gubbgrinig ordningsman går Ove varje morgon sin runda i radhusområdet, ställer i ordning, läxar upp och är allmänt oskön. Mild är han bara vid sin hustrus grav och planen är att snarast möjligt göra henne sällskap i jorden/himlen, det är bara det att verkligheten hela tiden klampar in och rubbar hans självmordscirklar.

En dag när han står med snaran runt halsen anländer en inflyttad familj där mannen inte lärt sig att backa med släp, vilket får Ove att lämna repet och frusta ut på gatan för att läxa upp och racka ner. Den gravida persiska kvinnan i familjen visar sig vara lika hård i tonen som Ove, varpå en mycket väntad oväntad vänskap snart börjar gro.

Det var möjligen något av ett vågspel att låta den karismatiske och välkände Rolf Lassgård spela en sån här grå och marginaliserad man, men han kan ju sitt jobb. Visst tar det en stund innan Rolf  tonar bort och ersätts av den färglöse Ove men när transformationen väl är klar, sitter rollen som den berömda smäcken. Brumbjörnen från Gävle gör en av sina bästa insatser någonsin. Guldbaggen får nog anses säkrad.

Mina fördomar om Backmans bok placerade den i samma fack som den kioskvältande knaskomedin ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” – som jag irriterat slängde ifrån mig redan efter cirka 100 sidor av klämkäckt publikflirtande.

Felix Herngrens och Robert Gustafsson gjorde i och för sig den filmiska tolkning sevärd men likväl finns det något provocerande inställsamt med den tokroliga nischen i litteraturen som domineras av författare som Fredrik Backman och Jonas Jonasson.

Men nu tvingas jag alltså nafsa lite på ödmjukhetspajen. I alla fall inför Hannes Holms filmatisering. Det här är nämligen bitvis riktigt bra, långt från den befarade förnumstigheten.

Vilket i och för sig inte kommer som en överraskning. En filmskapare som gjort så mycket sevärd celluloid, på egen hand och i par med Måns Herngren, ska inte dömas utefter sina Sune-eskapader. 

Okej, det här är inte på samma höga nivå som Holms ”Himlen är oskyldigt blå”, den här juldagspremiären lutar sig lite för hårt mot lätt förutsägbara vändningar för att övertyga stort, men så är Holm inte heller ute efter att överraska.
Målet är sannolikt en lättsmält men varm berättelse om saknad, alienation och människans behov av sammanhang och mening. Och det är precis det som Hannes Holm och hans nissar levererar.

Betyg: 3
Regi: Hannes Holm
I rollerna: Rolf Lassgård, Bahar Pars, Filip Berg m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet