Foto: Scanpix

”En politikers uppgång och fall”

Isabelle Espinoza imponeras av den fokuserade och vackra dokumentären ”Palme”.

Svartvita gryniga bilder i 16 mm format fångade av nyhetsfilmare från en passerad era av nyhetsrapportering kan vara så vackra.

Från en tid då tv-fotograf-yrket möjliggjorde en större medvetenhet om estetik än nu, finns skatter bevarade och det här är till dagens dokumentärfilmares och filmarkivråttors stora lycka.

Det tillsynes oändligt rika material som svt:s film- och tv-arkiv har att gräva ur ger, till fotot sett imponerande vackra filmer. ”The Black Power Mixtape 1967-1975” från förra året är ett exempel, och nu kommer praktverket ”Palme”. När dokumentärfilmarna Maud Nycander och Kristina Lindström nu även har sovrat i Palmesläktens super8-filmer från Olof Palmes barndom och Fårösemestrar, är mycket vunnet. Bilderna av en utarbetad Palme snarkande under ett parasoll under semesterns första dagar tillför en vardaglig och mänsklig sida av politikern. Så var det tydligen alltid innan han återhämtat sig från tröttheten.

En utförlig exposé över svensk nutidshistoria presenteras noggrant och disciplinerat, rimligen med övervikt åt de kanoniserade berättelser som har fångats i det svenska tv-mediet, exempelvis norrmalmstorgdramat och IB- affären. Och själva Palmemordet förstås, som ramar in filmen men inte upptar fokus från den kronologiska berättelsen om en politikers uppgång, och ja, hans fall, i Sverige och internationellt.

Från liten pilt till en död statsman, med glimtar av idealism och briljans till stänk av ljugande och cynism, från 1927 till 1986.

Det är samvetsgrant och försiktigt, men jag hade önskat en starkare närvaro av filmens avsändare, velat höra Lindström och Nycanders röster klarare och längtar en tydligare vinkling. Ingen vinkling alls eller en alltför subtil sådan är vad som ges. Ett exempel är bilderna med Anna Lindhs tal över Palme på hans begravning, som har en inneboende kuslighet och sorg, men förblir okommenterade.

 Det är fint. Men jag undrar hur mycket jag missar som är underförstått.

Ett obetalbart material och ett respektingivande arbete som filmen ”Palme”, är en ynnest att kunna uppleva på stor filmduk. Olof Palmes jultal från 1972, då han talar om bombningarna över Hanoi, är ett avsnitt som filmmakarna satt i ett sammanhang som gör att Palmes blick får tiden att stanna. Med intelligens, psykisk styrka och övertygelse, det stoff som stora politiker är gjorda av, i ett ödsligt hus där han sitter ensam med en reporter och ett tv-team, gör han att två miljoner änglar går genom rummet. Med orden:”Guernica. Oradour. Babij Jar. Katyn. Lidice. Sharpville. Treblinka.”

Det mest konstnärliga i filmen ligger i musiken av Benny Andersson och hur den används. Vacker är den, vemodig och ödesmättad med en lätthet och ömsinthet värdig Jan Johansson. Filmen om Jan Johansson, ”Trollkarlen”, av Anders Östergaard har något gemensamt med ”Palme”. Den är ett litet konstverk om döden, förgängligheten, jazzen och poesin. Filmen ”Palme”, antyder, som kritikern Ulrika Milles påpekade i sin anmälan i Kulturnyheternas tv-sändning; berättelsen om en mans väg utför. Stadig och långsam, obeveklig.

Palme

Visa

Betyg: 4

Regi: Maud Nycander, Kristina Lindström

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet