Det är så klart en stor happening när den levande legenden Jean-Luc Godard kliver in i tävlingen på festivalens fjärde dag, även om ingen på riktigt tror att hans Le livre d’image har ens skuggan av en chans att vinna.

Den som har koll på filmskaparens senare verk väntar sig inte en film av ordinär art, han har helt lämnat det klassiska narrativet för att istället leverera filosofisk bildkonst, men den här gången har han överträffat sig själv vad gäller svårtillgänglighet.

Under 95 minuter bombarderas vi av tillsynes osammanhängande klipp och bilder, fiktionssnuttar mixas med dokumentära sekvenser, inga längre än några sekunder, och allt ackompanjeras av ett dissonant ljudband som verkar ha mixats av en klåfingrig schimpans.

Jean-Luc Godard är den franska nya vågen på två ben. Han har hunnit bli 87 år gammal, men är fortfarande stadd i framåtrörelse och går alltid sin egen väg – medan publiken går en annan.

I det här fallet ut ur biografen.

Jag har aldrig förut varit med om en sådan folkvandring på premiärvisning av en tävlingsfilm i Cannes. En sakta strilande ström av kollegor trippar mot utgången, medan vi andra sitter och försöker att inte falla för djupt i dvala. Det uppstår en slags enande katastrofstämning där annars cementerade normer löses upp: Mobilskärmar lyser upp i mörkret, folk börjar prata utan att bli hyschade, och på duken matar Godard på med sitt disharmoniska bildflöde.

Le livre d’image skulle göra sig utmärkt som en fem minuter lång loop på en avantgardistisk konstutställning (för det är klart att det finns kraft i bilderna) men i nuvarande form är Godards tävlingsfilm mest en provokation mot sittfläsket.

Vore Le livre d’image gjord av någon mindre känd filmare hade den inte kommit i närheten av festivalprogrammet. Men okej, det må vara hänt. Man får se Godards plats i Guldpalmsracet som en hyllning till en konstnär som inte kan stava till kompromiss. Bara det är ju en bedrift värd att fira.