Robin Williams kunde larma och göra sig till hur mycket som helst. För mig var han ändå alltid den där knäppa utomjordingen i ”Mork & Mindy” (jo, jag var 17 år men det fanns inte så mycket på svensk tv 1980). Frågan är om han inte har repriserat den rollen i all evighet: Knasig, spontan, naiv och lite vilse i pannkakan.
Typecastingen var inte bara av godo. Utanför filmduken var han ju känd som spontant och underhållande intervjuoffer, samhällskritiker och vass stå-upp-komiker, men på duken fick han med några undantag göra rätt sentimentala och godhjärtade roller (ofta i ett sammanhang med barn och/eller djur) där hans omvittnade spets och svärta inte riktigt fick utrymme.
Det var därför hans roll som stalker och potentiell pedofil i thrillern ”One Hour Photo” (2002) kändes extra ryslig, väckte sån uppståndelse och är min favorit bland Williams-insatser.
Kontrasteffekten var slående, på samma sätt som när Bo Widerberg plockade in dåvarande riksclownen Carl Gustaf Lindstedt i rollen som den deprimerade Martin Beck i ”Mannen på taket”.
Robin Williams var kort sagt sannolikt en större komiker än vad Hollywood tillät honom att vara.