Från vänster: Regissörerna Rojda Sekersöz, Nima Sarvestani och Amanda Kernell. Foto: TT/Anders Wiklund/Janerik Henriksson

”En vår av originalitet och kreativitet”

Kulturnyheternas filmkritiker Sofia Olsson har svårt att urskilja trenderna i vårens filmer. Men det är ingen dålig sak – första hälften av 2017 bjuder på en mångfald av perspektiv och nyskapande filmberättelser. En sak kan i alla fall sägas, filmvåren är långt ifrån vit och manlig.

Det är en brokig samling filmer som presenteras på Filmhuset. Hjärnan söker förgäves efter eleganta trendspaningar och snärtiga beskrivningar som effektivt sammanfattar utbudet. Det är bara att ge upp och istället se fram emot en vår av originalitet och kreativitet, för det är ingen dålig sak att det är svårt att se trenderna. Vi är bara i mitten av januari och jag har redan sett två svenska filmer som är direkt omtumlande med unika infallsvinklar och nyskapande filmberättande: ”Måste gitt” och ”Småstad”. 

Även om Svenska Filminstitutets Anna Serner inleder med att gruffa lite (klädsamt återhållet ska sägas) om det dåliga biobesöksresultatet under 2016, och om den nya filmpolitikens höjda biomoms och kritiserade ”branschråd”, så verkar ändå svensk film må rätt bra.  

Om jag ändå ska ge mig på att sammanfatta vårens filmer hamnar jag bara i vad svensk film inte längre är: vit och manlig. För att ge några exempel: Klassisk spökskräck i ungdomsfilmen ”Rum 213” (regi: Emelie Lindblom), svart komik i Katja Wiks kollektiva relationsdrama ”Exfrun”, Amanda Kernells mastodontfilm ”Sameblod” om Sverige och Sápmi på 1930-talet, brudar som muckar från finkan i ”Dröm vidare” av Rojda Sekersöz, och så den poetiska ”Stockholm My Love” av nordirländske Mark Cousins (som gjorde den hyllade tv-serien ”The story of film: An Odyssey”) med Neneh Cherry i huvudrollen.  

Bara dagar efter mordet på en ung pojke vid en busshållplats i Malmö, presenterades i dag två filmer om en liknande tragedi i samma stad för sju år sedan: då Peter Mangs sköt folk för att de ”såg utländska ut”.

I Manal Masris personliga thriller-dokumentär ”Brev till en seriemördare”, vänder hon sig i desperation till mördaren själv för att få information om vad som hände den kvällen när hennes bror sköts bakifrån med flera skott. Manal Masri pratar om det nästan instinktiva skuldbeläggandet av offren, från både medier och polis. Samma ämne om skuld och misstänkliggörande av brottsoffer tar Manuel Concha upp i sin spelfilm ”Den enda vägen” om två bröder i Malmö 2010.  

Och på tal om våld och skuldbeläggande: Nima Sarvestani är tillbaka med ytterligare en film om afghanska fängslade kvinnor, inlåsta enbart för att de begått brottet att lämna sina våldsamma äktenskap. I ”Prison Sisters” har en av kvinnorna kommit till Sverige från det absurda kvinnofängelse han skildrade i den strålande dokumentären ”Frihet bakom galler” 2012.  

Här finns också några stabila biografier. ”Citizen Schein” av Maud Nycander om flyktingbarnet, jetsetaren och hjärnan bakom den filmpolitik som just gått i graven: Harry Schein. ”Den skalliga primadonnan” om skådespelaren Kim Anderzon (av Tintin Anderzon och Fredrik Egestrand) och så ”I Called Him Morgan” av Kasper Collin om jazzlegenden Lee Morgan.  

Det finns nog inte någon på förhand given publiksuccé i vårens filmutbud, men jag tippar på att ”Småstad” och ”Sameblod” kommer dra mest folk. Och jag hoppas verkligen att den här känslan av att Filmsverige kokar och bubblar av historier med en mångfald av perspektiv finns kvar när höstens filmer presenteras. Kanske, kanske, kanske kommer årets stora julfilmer inte bara handla om vita män. 

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer