Eskil & Trinidad flyr Norrbottens permafrost Foto: SF

”Eskil & Trinidad”

Uppdaterad
Publicerad

Regissören Stephan Apelgren har en god känsla för vad som triggar barn – och introducerar en nymodighet i svensk barnfilm: den normala pappan!

Med den senaste tidens permafrost i ryggen är det extra lätt att sympatisera med en av grundförutsättningarna i Stephan Apelgrens ”Eskil och Trinidad”:

Det är inte kul att leva där det är kulet, kargt och jäkligt kallt. Och mörkt.

Filmrecensioner

Vilket det alltså är under stor del av året i Norrbotten, där nioårige Eskil tvingas dra från ort till ort med sin Vattenfalls-arbetande pappa.

Den danska mamman (Iben Hjejle) blev kliniskt deprimerad av den norrländska dysterheten, lämnade man och son och drog hem – och utgör nu en avlägsen men ändå på avstånd värmande fyrbåk i Eskils annars ljusfattiga tillvaro.

Pojken mår kort sagt inte bra, saknar trygghet och sammanhang. Han släpar på sin stora hockeytrunk för att fullfölja pappans avbrutna hockeykarriär, får mentalt smisk av elaka klasskamrater men hittar tröst hos byoriginalet Trinidad, en gammal excentrisk tant som delar Eskils (och mammans) fascination för skeppsfart.

Eskils bluesstämning är tydlig men inte överanalyserad, och fint åskådliggjord av unge Linus Oscarsson som har ett ovanligt själfullt och lite kryptisk anlete, som filmmakarna faktiskt ibland låter kameran vila på, vilket ju annars inte är vardagsmat i genren. Det är överhuvudtaget en behagligt nedtonad och melankolisk skapelse, med lagom doserad svärta. Allvaret får ta plats men skymmer aldrig horisonten helt.

En replik som ”En dag ska vi nog pricka in den där fotografen”, som pappa försöker trösta med, när Eskil ännu en gång får hem ett klassfoto där han själv inte är med, visar i det lilla en stor insikt i barns och föräldrars vardag. Samma sak gäller skildringen av pappans misslyckade försök att hålla Eskil ovetande om sanningen bakom mammans frånvaro. Men så har ”Eskil och Trinidad” genomgående en god känsla för vad det är som triggar barn, vad som är viktigt, som ger magont och vad som får fjärilar att svärma i samma kroppsdel.

Man ska heller inte underskatta glädjen som spritter fram ur det enkla faktum att en svensk filmpappa får vara annat än vidrig alkoholist (socialt drama) eller dråplig tönt (komedi). Även Apelgren har bidragit med en pantad pappa (i ”Sunes sommar”, 1993) men här tillåts Torkel Peterssons rollfigur faktiskt vara tämligen normal. Lite emotionellt handikappad, visst, men ändå… normal.

Tack.

”Eskil & Trinidad”

Betyg: 4

Regi: Stephan Apelgren

Skådespelare: Linus Oscarsson, Torkel Petersson, Ann Petrén m fl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecensioner

Mer i ämnet