Hamiltonfilmerna har sin givna plats i svensk filmhistoria. Ingen annan svit kan stoltserat med så mycket och framförallt så malplacerad produktreklam.

Om filmskolorna i landet ännu inte har börjat använda dem i undervisningen, som avskräckande exempel, borde de göra det pronto.

Stefan Sauk med ett Statoilkort i munnen innehade länge kalkonrekordet i just den här grenen men nyligen tog förra Hamilton-installationen över förstaplatsen, där lyckades reklamnasarna till och med skriva in en slogan för det multinationella bemanningsföretaget Adecco i själva dialogen.

I detta Persbrandts andra agentäventyr hittade jag inget dylikt övergrepp mot skådespelarna (kan ha missat det), men den som väntade på Adecco-reklam gjorde det inte förgäves: Under helikopteråkning i diktaturen Saudiarabien fick vi en tydlig vy över en gigantisk Adeccoskylt, på fasaden till en skyskrapa.

Ja, och så saluförs självklart en massa andra prylar också.

Som reklamfilm får ”Hamilton 2” med andra anses vara tämligen lyckad. Som agenthistoria är den en kraschlandning.

Intrigen är full av logiska vurpor och osannolikheter, de politiska sammanhangen som ändå bildar fundament i Jan Guillousförlagor skissas bristfälligt, vissa scener verkar saknas och kvar blir en testosteronfylld, lätt afatisk pojkrumsfantasi som faktiskt är ett hån mot den tänkande människan.

Filmens producent och regissör berättade vid en pressträff att produktionen gått ovanligt snabbt, att man använt i princip allt material som man filmat. Det spred sig en osäkerhet i salen, var det något de yvdes över eller möjligen en brasklapp?

Jag lutar nu å det senare.