Gösta Ekman i filmen ”Picassos äventyr”. Foto: Skärmdump Youtube

”Ett moln av vemod”

Uppdaterad
Publicerad
Krönika ·

”Att Gösta Ekman är död är svårt att förstå” skriver Hannes Fossbo om Gösta Ekman och minns särskilt hans insats i ”Picassos äventyr”.

Hannes Fossbo

Kulturnyheterna

Att Gösta Ekman är död är svårt att förstå. Han finns i den svenska folksjälen på så många plan. Och han var han där innan han föddes. Hans pappa Hasse och farfar Gösta var stora stjärnor på filmdukarna och teaterscenerna. ”Jag var känd redan som spermie”, har Gösta Ekman sagt om sin uppväxt.

Och så alla roller han har gjort. Han var inte bara ett komiskt geni utan hade ett skådespelarregister av rang. Han var den lågmälda och melankoliska Martin Beck med hela svenska folket, spelade många år på Stockholms stadsteater, var medgrundare till Turteatern och regisserade på Dramaten.

Gösta Ekman 1939-2017

Läs mer: Gösta Ekman död – 1939-2017

Tajmingen som signum

Men det är den chockbriljanta komiska tajmingen som förblir Gösta Ekmans signum. 

Den fanns där från början. I revyerna och filmerna med Hasse & Tage på 60-, 70- och 80-talen, i Papphammar och som planmakaren Sickan (Charles-Ingvar!) i Jönssonligan-filmerna. Ingen annan skådespelare skulle kunna gå i barndom och kalla en italiensk loafer-sko för Nisse på samma sätt som Gösta Ekman.

Och rolig var han också som omvänd streber i ”Äppelkriget”, som Karl den XII, säpochef John Smith och reporter på Svensk damtidning med mera i ”Sopor”, som Dante Alighieri i ”Mannen som slutade röka”, som Lennart i ”Att angöra en brygga” och förstås som Pablo Picasso i ”Picassos äventyr – tusen kärleksfulla lögner”, Hasse och Tages film från 1978.

Sett den nästa tusen gånger

Jag måste sett den nästan tusen kärleksfulla gånger. Att säga att Gösta Ekmans gestaltning av kubismens pappa ligger mig varmt om hjärtat är en underdrift. Jag refererar till filmen minst en gång i veckan, oavsett om mina kollegor vänner eller släktingar vet vad jag pratar om (eller orkar lyssna).

Och är det inte nästan outgrundligt underligt, att jag just ikväll, sedan flera veckor, planerat en filmkväll med två goda vänner som aldrig sett ”Picassos äventyr”.

Det känns förstås som ett fint och värdigt avsked till en av Sveriges största stjärnor, att se favoritfilmen samma dag som dödsbeskedet. Men de annars gapskrattsframkallande scenerna kommer få ett moln av vemod över sig.

”Jag blir mjuk i själen”

”Pling pling, hooh, hooh” säger Birgitta Anderssons Ingrid Svensson-Guggenheim. ”Not dead yet?” frågar Rolv Wesenlund, när hans norska elektriker försöker laga den elektriska stolen till vilken Picasso dömts för konstsmuggling.

Och Toivo Pawlos underbara berättarröst (som för övrigt på något sätt är besläktad med Gösta Ekmans, jag var länge övertygad om att det var den senare som var berättarröst i Kalles Klätterträd och inte tvärtom). Han inleder ”Picassos äventyr” med att säga ”Goddag, mitt namn är Elsa Beskow” och fortsätter med lika stor konstnärlig frihet filmen igenom.

Jag blir mjuk i själen när jag tänker på hur han mot slutet diktar att ”Nu var Pablo trött i päran, slog sig ned på Rivieran”. 

Snart efteråt iscensätter Picasso sin egen död för att slippa all kommers kring hans stora konstnärskap. Sen följer filmens själva slutscen, fullkomligt kongenial just i dag: Gösta Ekmans Picasso sätter sina händer mot den vita väggen, sjunker långsamt in i den och försvinner.

”Adios Pablo”, som Lena Olins Dolores uttalade strax innan ringer i öronen. Ja, adjö Gösta.

Dela med dig: Hur minns du Gösta Ekman?

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.

Gösta Ekman 1939-2017

Mer i ämnet