Stefan Jarl är inte en finlirare, hans störstatillgång som dokumentarist är nog hans humör och hans rättspatos.
Han har väl aldrig heller varit någon av destörsta esteterna och nu med de två senaste, denna och ”Underkastelsen”, verkardet som om Jarl helt tröttnat på cinematiskt lull-lull. Han skalar av dokumentärenner på benet, till något som mest framstår som ett långt, väldigt långt, ochhårt vinklat undersökande reportage, som börjar ”Jag bestämde mig för att tareda på”…
Filmerna är snarlika varandra. PeterAnderssons ödesmättade berättarröst, en massa information kommen från ett gängvederhäftiga talking heads och en semifiktiv ramberättelse med en kändskådespelare (Eva Röse respektive Thommy Berggren). Men ”Underkastelsen” toghårdare, matade publiken med fakta om alla de hundra tusentals kemikalier som människanskapat och som vi har i våra kroppar; en effektiv och smärtsam bild av hurgirighet och brist på konsekvenstänkande sakta men säkert förgiftar oss alla.Bokstavligen.
I ”Godheten” sägs det inget nytt, de rikareblir rikare, de fattiga fattigare och återigen är det Mammon som är skurken.
Men upprepningen gör ju inte saken mindresann.
Pastor Jarl talar verkligen om viktiga saker,men han frälser nog inga nya själar, han predikar för oss redan troende.
Man kan se ”Godheten” som ett skri från den gamlarevolutionära ödemarken, det är en film av en gammal 68-räv som inte kännerigen sina gamla jaktmarker längre, som sörjer att solidaritet är ett utdöttbegrepp ersatt av termer som vinstmaximering och aktieindex, att vi allaskolats om från medmänniskor till viljelösa konsumenter.
Samtidigt är den här och nu, eftersom Jarlsengagemang knyter an till Occupy Wall Street-rörelsen och andraantikapitalistiska yttringar vars medieutrymme vuxit i takt med den globalaekonomiska krisen (även om det fortfarande naturligtvis handlar om ett utrymmei marginalen, inklämt bredvid Melodifestivaler och andra kulörta lyktor).
”Godheten” är med andra ord en stillsamtrevolutionär dokumentärfilm med samhälleligt patos, vilket är lite uppfriskandei dessa dagar då det mest är den egocentriska eller spektakulära dokumentärensom får uppmärksamhet, alltså sådana som snarare utgår från den egna personen,eller från en god berättelse, än politisk övertygelse
Dokumentärfilm bedöms alltför ofta utifrån vad som sägs snarare än hur det sägs, och ska man bara gå på detskulle det bli full pott för ”Godheten”.
Men det krävs mer än så, den här ganska stela,tradiga formen lever högt på tittarens indignation, och den håller visserligen”Godheten” vid liv ett bra tag, det är utan tvekan en skapelse som får en attvilja storma Börshuset och minera Wall Street, men budskapet har gått framlångt, långt innan ridån faller – och det är ju aldrig speciellt eggande,oavsett budskap.
Kort sagt: en angelägen film, men tyvärr inteen helgjuten filmupplevelse.
I parentes kan sägas, att av alla de pratandehuvuden som dyker upp här, tillhör bara ett enda en kvinna, vilket ju är ettlite oväntad grepp i dessa genusdagar – det sänker inte filmen men gör ändå att den känns lite… mossigare än nödvändigt.