Skåne, arbetarklass, realism och en knepig relation till en fader som abdikerat; man skulle kunna se ”Äta sova dö” som en uppdatering av Bo Widerbergs klassiker ”Kvarteret Korpen”. Där var det Thommy Berggrens Anders som försökte lösgöra sig ur det sociala arvets hårda omfamning, här följer vi Raša, en ung kvinna som inte kämpar för att ta sig någon annanstans, målet är överlevnad på någorlunda hyfsad nivå.
Raša står ganska förnöjsamt vid det löpande bandet hos den stora grönsaksgrossisten, försörjer sig själv och sin nedbrutne och arbetslöse pappa, men när hon själv också plötsligt står utan jobb kör det ihop sig rejält.
Det låter tungt, det är tungt. Pichler, som också har skrivit manus, har på något udda vis även lyckas baka in en dos värme och ett stråk av kärv humor, vilket ger den här i grunden ganska monotona berättelsen nödvändig karisma.
Med Nermina Lukac i huvudrollen behöver man i och för sig inte mer. Hon har redan hunnit bli ihjälkramad i media men hon är faktiskt värd alla lovord. Lika övertygande är
Milan Dragesic som fadern, ja, faktum är att alla dessa amatörer agerar på topp, tonträffen är genomgående total – vilket inte bara berättar om deras goda förmågor utan även att såväl rollbesättare som regissör vet vad de gör.
Arbetarklassen är på intet sätt en nykomling på duken, tvärtom, men oftast dyker den upp som skojfrisk kontrast till medel- och överklass, eller för all del som en kontext, som en fond för en brotts- eller kärlekshistoria. Pichler väver istället samman kontext och individ, tillför ingen större yttre konflikt eller någon eggande sidohistoria för att hålla vårt intresse på topp, vardagen är konfliktfylld nog för att engagera. Genom Raša berättar hon subtilt och indirekt om rasism, utanförskap och klassmotsättningar.
Pichler har kort sagt skapat ett stycke okonstlat liv. Just Bo Widerberg kämpade för att varje scen skulle hysa ”liv till varje pris”. ”Äta sova dö” har just det.
Ska man vara petig är Pichler måhända lite för framgångsrik i sitt värv att skildra vardaglig ävja, hon växlar så att säga aldrig upp, inte ens mot slutet, menfilmens titel har ju å andra sidan redan avslöjat att det inte kommer handla om så mycket mer än det mest basala, så det är kanske korkat att begära mer.
Men det är en svår konst det där, att berätta medryckande om det monotona. Pichler & co behärskar den till i alla fall 90 procent. Vilket är imponerande nog.
Förresten… det är mycket grönsaker nu. Som av en händelse såg jag Susanne Biers kommande romkom ”Bröllop i Italien” och ”Äta sova dö” på samma dag. Bier ger oss en klibbig såpa om mannen på toppen av grönsakshandelns hierarki: den stilige VD:n och hans kärleksliv i den stora villan i Italien. I Pichlers film ser vi hans underbetalda slavar stoppa ruccola i påsar på ackord. Det är ingen tvekan om vem som gjort den mest prisvärda och hållbara produkten.