Efter mycket möda och stort besvär kommer nu filmtomten Peter Jackson med ytterligare en trilogi baserad på Tolkiens sagovärld. Den här gången är det som bekant singelromanen ”Bilbo” (där Bilbo för första gången lägger vantarna på Ringen) som får genomgå Jacksons steroidkur;drygt 300 sidor barnbok från 1937 (plus extramaterial) blir nära nio timmar mastodontfilm av yppersta tekniska kvalitet.
Det finns två sätt att förhålla sig till ett megaprojekt som detta. Antingen som en film bland andra som vill berätta en god historia, och som sådan faller ”The Hobbit” ganska platt.
Berättelsen om Bilbo och ett gäng dvärgar som vill återta sitt förlovade land (de framstår inte så lite som ett gäng småväxta sionister) förs fram via en tämligen statisk mall: flygbilder över vandrade dvärgar, som snart blir attackerade, vandrande dvärgar, attack, vandrande dvärgar, attack… – ja, ni förstår.
Inledningen är dessutom påfrestande stompig. Under en evighetslång och godmodig presentationsscen möter vi sjungande, rapande och allmänt stökiga dvärgar och modiga morska män som talar med darrande stämma om ära och heder – och påminns återigen om att det är en tunn gräns mellan epik och patetik.
Men ser man ”The Hobbit” som en monumental tivoliattraktion är det inte så pjåkigt. Budgeten är enorm, motsvarande 2 miljarder kronor (!) per film och Jackson & co har sett till att alla pengar syns på duken. Det är bitvis en hisnande tur genom spektakulära miljöer och horder av vättar, stentroll, vanliga troll, orcher och drakar.
Det är extra allt. Hela tiden.
En bra bit in i filmen dyker Gollum dessutom upp och stjäl showen med sin svårt personlighetskluvna och stiligt digitala apparition.
Det första mötet mellan Gollum, som ju faktiskt har berättelsen mest intressanta och nyanserade rollkaraktär, och Bilbo är ett fint stycke sagostund.
Men sedan börjar det vandras igen.
Den egentliga huvudrollen spelar tekniken. På gott och ont. Det har ju talats en hel del om Jacksons HFR-kameror, som alltså skjuter 48 bilder per sekund istället för den gamla standarden på 24, vilket ska ge mer naturtrogna rörelser på duken.
Vissa röster har klagat på sjösjuka och yrsel men det är nog bara utslag av psykosomatik, teknofobi eller bakfylla. Klart är att HFR gagnar 3D-effekterna, bilderna blir skarpare och ljusare men paradoxalt nog ger den krispiga ytan också en plattare känsla – rent estetiskt påminner det mer om att se på en gigantisk HD-tv än biofilm.
Nå, hur man än ser på det är ”The Hobbit” en mer barnvänlig, lite mjäkigare och enkelt uttryckt tråkigare lillebror till ”Ringen”-trilogin.
Nu är det bara cirka sex timmar av vandrande kvar…