På samma sätt som man inte kan ta en människa på allvar som tycker att ”Carpe diem” är en klatschig devis, är det svårt att redan vid en films förtexter mötas av följande clichécitat:
”Det första offret i ett krig är sanningen”.
Så börjar alltså ”Eye in the Sky” och insinuerar ett förnumstigt drama om moral och riktighet, men… eller jo... det är det i och för sig också, men å andra sidan ett ytterst välkomponerat sådant.
Den här brittiska thrillern utspelar sig i princip i realtid men rör sig vigt över hela jorden, via mobil- och datorskärm. Den engelska underrättelsetjänsten har med en drönare lokaliserat ett gäng ledare för terrorgruppen Al Shabaab i ett väl bevakat hus i Nairobi. På plats finns även en brittisk kvinna som radikaliserats och hänger med den ökända terrorgruppen, som nu rustar sig för att samma dag utföra två självmordsattacker.
I en samordnad aktion med USA och den kenyanska regeringen ska man gå in och gripa hela bunten, men något går snett vilket gör att man antingen måste släppa terroristerna ur sikte, eller bomba huset och den närmaste omgivningen till småbitar.
Och det här är moralen kommer in. Vägg i vägg med skurkarna bor nämligen en liten familj som filmmakarna låtit oss lära känna så smått, och precis innan man ska ge order om att låta drönaren spränga, ställer sig dottern i familjen på gatan utanför för att sälja bröd. En attack leder med all sannolikhet till flickans död.
Manusförfattaren Guy Hibbert och regissören Gavin Hood (”Tsotsi”) ställer här alltså den globala terrorbekämpningen på sin spets:
Är det okej att offra en liten gullig tjej för att antagligen rädda livet på en hel massa män, kvinnor och barn?
Rent matematiskt skulle ju svaret kunna sägas vara 'Ja'. Men likväl, när man har flickan på kornet, när man sitter i en liten modul på andra sidan jordgloben men ändå kan se barnet i närbild via ögat i skyn, är det inte lika enkelt.
Helen Mirren gör en relativt bombvänlig överste som är aktivt ansvarig för operationen. Hos Mirren är man alltid i trygga händer. Rollen var först skriven för en man men det är bara att tacka och bocka för att filmmakarna tänkte en gång till och gav den roll som mest liknar en hök till en kvinna. Styckets andra två kvinnor är nämligen av det mer trist filmtraditionellt gråtmilda slaget.
Det här blev också den alltid sevärde Alan Rickmans sista insats på duken innan han kilade vidare i januari i år. Här gör han en ärrad general som före och efter insatsen engagerar sig i vilken sorts docka som ska köpas till hans flicka därhemma, vilket såklart ska ställas i kontrast till det kenyanska flickebarnet. Den sekvensen är lite väl ostig.
Ja, man kan med fog invända att alla av the good guys är lite väl samvetsömma. Från högsta höns till lägsta basse: alla utför sitt uppdrag med en tår i ögonvrån. Det är störande, det gör det så ytterligt tydligt från vilket perspektiv den här förment mångfacetterade thrillern är berättad ur.
Jag friar dock hellre än fäller. Här bubblar trots allt en humanism som känns sann, och som framförallt brukar vara rejält underdimensionerad i genren. Men främst för att ”Eye in the Sky” är ett konsekvent, välskapt och svårartat spännande terrordrama, där det är nagelbanden som utgör det första offret.