Bong Joon-hos Parasite var en av favoriterna, även om det inte kändes självklart att Cannes-juryn två år i rad skulle premiera en asiatisk film om en familj med småskurkar. Många har nämligen beskrivit Parasite som just en mörkare mer skruvad variant på förra årets Guldpalmsbärgare, Hirokazu Kore-edas Shoplifters.

Bröderna Dardenne vinner något så fort de går utanför dörren, och den här gången regipriset för Young Ahmed, vilket känns helt rätt. Få kan likt denna dynamiska duo skapa liv till varje pris, i varje bild. Enastående och verklighetstung realism, som samtidigt, på något bisarrt sett är upplyftande.

Vi var många som hade Portrait of a lady on fire som favorit till palmen, men ett manuspris är inte heller fy skam. Och det känns helt på sin plats att det var just Céline Sciamma som fick det. Hennes 1700-talsdrama har många kvaliteter, inte minst det suveräna skådespeleriet (trodde nog att Noémie Merlant och Adèle Haenel skulle ta hem den kategorin) men om man tvingades lyfta fram bara en byggsten vore det just den välsnickrade texten som klär aktuella teman i gammal kostym, vilket får dem att framträda desto tydligare.

Quentin Tarantino och hans Once upon a time in Hollywood var favorittippad av många kollegor men det var nog snarare nostalgin och filmnörderiet som talade där. Det är en gravt underhållande men ganska enkelspårig sak, som inte når Guldpalmshöjd. När man ser vilka som slutligen prisades kan man dessutom man ana att Tarantinos bidrag inte ens var i närheten av det gyllene trädet. Årets jury har nämligen, om man sammanfattar, gett de tyngsta utmärkelserna till verk som tar upp klassklyftor (Parasite), flyktingskap (Atlantique), radikalisering (Young Ahmed) och lesbisk kärlek i ett repressivt patriarkat (Portrait of a lady on fire) – och får på så sätt den konservativa tävlingen att te sig en smula mer progressiv.