När gamle dramatiske depprockaren Nick Cave är inblandad i en produktion kan man ana att det är en film med en hård, ärrad men kapabel man i fokus. Gärna uppträdandes i någon slags överförd western-miljö, lika karg som huvudrollen.
I ”Far from Men” är Cave bara med som kompositör, men tonerna känns igen från manusinsatserna i den australiska hämnarfilmen ”The Proposition, och ”Lawless” som utspelar sig i ett rövargäng i 20-talets USA.
Den här gången är det ingen mindre än den gamle nobelpristagande filosofen Albert Camus som står för intrigen (nåja, hans novell är tolkad i regissören David Oelhoffens manus). Det är en ganska sävlig men ändå engagerande berättelse som utspelar sig under det algeriska befrielsekriget på 1950-talet, mellan franska kolonialister och algeriska motståndsgrupper.
Viggo Mortensen är den stillsamme läraren Daru som undervisar sina små elever i en liten byskola ute i den algeriska obygden. En dag får han besök av några franska soldater som tvingar honom att ta hand om en fånge, och föra honom till en närbelägen stad, där han ska ställas inför rätta för mord.
Därefter blir det en hel del vandring i stenöken, stiligt och suggestivt skildrat i ljud, ljus, bild och natur. Några snabbt uppdykande och lika kvickt övergående våldsscener mixas med samtal om brott och straff, rätt och orätt, som för in dukens dåtid till vår samtid; till nutida konflikter och den alltid aktuella tanken att den ena människans frihetskämpe är den andres terrorist.
Den mångfacetterade Viggo Mortensen är med sina humanistiskt bligande ögon, omgivna av skarpa anletsdrag, som klippt och skuren för den här mjukt hårda rollen. Som för övrigt också låter honom visa upp sitt omtalade språköra.
Karln slänger sig tämligen friktionsfritt mellan franska, spanska och arabiska. Den halvdanske amerikanen lär tydligen även kunna hanka sig fram på italienska. Och småjabba lite svenska. Imponerande.
Rollfiguren Daru påminner lite lätt om den Viggo gör i David Cronenbergs ”A History of Violence”. Där är han en mild småstadsbo som hyser en värld av våld inom sig, här en filantrop som vägrar välja sida, Algeriet är ju även hans fädernesland, men som till slut tvingas plocka fram krigaren inom sig. Temporärt och mycket motvilligt men med dödlig precision.
Ja, det vore så lätt att genusironisera över detta lätt anakronistiska hyllande av den tyste starke Mannen, men – skjut mig – jag gillar det.