Andra filmer verkar falla kritikerna på läppen. Chilenske regissören Pablo Larraín har imponerat med  ”Club”, ett läskigt kammarspel med fyra katolska präster som  beter sig väldigt illa. Terrence Malicks ”Knight of Cups” har i vanligt ordning delat kritikerkåren där vissa älskar hans poetiska bildspråk och andra menar att han gör reklamfilmer för Armani.

Blytungt av Wenders

Själv har jag hunnit se Wim Wenders blytunga drama ”Everything will be fine” om Thomas, en författare som kör ihjäl ett barn och försöker hantera sorgen. James Franco gör huvudrollen, hans tredje (!) i festivalprogrammet. Francos plågade ansiktsuttryck lyckas på ett ovanligt sätt skildra ett trauma som rotat sig djupt. Även om åren går behåller han ett stoiskt, och humorlöst lugn.

Det trodde jag inte att Franco var kapabel till, särskilt inte efter allt skrikigt överspel i ”The Interview”. Charlotte Gainsbourgh har inte jättemycket att göra utöver att gråta för sitt döda barn första halvan av filmen, men när hon flera år senare kontaktas av Franco utvecklas deras relation på ett otippat sätt.

Varför 3D?

”Everything will be fine” är dryga två timmars komplicerat sorgearbete men blir faktiskt aldrig för sentimental. Det är annars problemet med filmer om stora tragedier – de handlar  om hur traumat läker. Wenders visar bara hur det muterar.  Däremot hade jag svårt att förstå syftet att visa en sån här tragisk historia i 3D. För att riktigt borra sig in på djupet av sorgen?