”Fifty Shades of Grey”

Uppdaterad
Publicerad

Publikrusning och global hype, men det utlovat heta sexdramat visar sig vara en överraskande kysk sak om en oskuld med Florence Nightingale-komplex.

Inledningen bjuder på rena stormfloden av svårt slitna klichéer och gamla gistna könsroller som får Askungen att te sig som en Femen-aktivist.

Universitetsstudenten Anastasia intervjuar den 27-årige affärsmannen Mr Grey för skoltidningen. Han är stramt skulpterad, hård, svinrik, emotionellt störd. Ett rovdjur.
Hon är en 22-årig oskuld som väntat på den rätte. Närapå ett barn, snubblar bokstavligen in på hans antiseptiska kontor, svimmar senare i hans armar. Bambi på hal is, som ändå ser rakt igenom hans försvar. Skådar hans blödande hjärta.

Ja, jisses. Det är ”Vita serien” återbesökt. Varken mer eller mindre. Jo, mer sex såklart. Och det lockar. Fortfarande.

”Fifty Shades of Grey” har ju slagit svenskt rekord i antal förbeställda biljetter. Lite gåtfullt är det allt. Man skulle kunna tro att den mänskliga parningsakten borde ha tappat lite av sin kittlande tabustämpel i vår översexualiserade tid, där webbens sex- och porrutbud bara ligger en google-sökning bort.
Men icke. Det säljer som aldrig förr. Det krävs bara lite grövre doningar nu.

Till viss del handlar väl romantrilogins, och nu adaptionens, framgång om att det rör sig om en slags socialt sanktionerad vaniljporr som man kan suga i sig utan att skämmas.

Det som överraskar mest är den pryda nästan kyska stämningen. Det är inte, som marknadsförarna vill få oss att tro, en het film om ett sadomasochistiskt förhållande, utan en mossigt sedelärande berättelse om hur en oskuld med Florence Nightingale-komplex försöker omvända en stackars syndare.

Visst, Mr Grey försöker ju göra Anastasia till sin personliga sexslav men han är öppen i sitt uppsåt: I don't make love. I fuck. Hard!
Sen blir det inte så himla hårt ändå.

Anastasia är ju egentligen mer manipulativ. I det fördolda. Hon är fast övertygad om att Mr Grey kan förändras till det bättre, och hon vet att hon har rätten och samhällets normer på sin sida. Hon vill kort sagt ha en kärnfamilj och är beredd att ta lite smisk för att nå sitt mål.

Men, men... förlegade könsroller är ju inte tillräckligt för att sänka en film, mycket hade varit förlåtet om regissören Sam Taylor-Johnson och manusförfattare Kelly Marcel hade levererat en engagerande och välsnickrad intrig. Istället får vi en lam och förvånansvärt trist sak som står och stampar på samma punkt hela tiden, som vevar samma grundkonflikt om och om igen: Ska Anastasia trilla dit eller ej?

Duons relation harvar på i samma spår. Karaktärsutvecklingen är i princip lika med noll och vi får aldrig någon riktig vändpunkt. Det vi ser är snarare en två timmar lång konfliktetablering, alltså det som i vanliga fall brukar utgöra ett dramas första akt. Men så är det ju i och för sig också just det, den sista scenen indikerar nämligen att fortsättning följer. Se det som ett löfte. Eller ett hot.

Betyg: 2

Regi: Sam Taylor-Johnson

I rollerna: Dakota Johnson, Jamie Dornan, Jennifer Ehle m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet