”En rörande historia om inre och yttre exil”. Så löd juryuns motivering på Göteborgs filmfestival när Mika Ronkainens ”Ingen riktig finne” utsågs till bästa nordiska dokumentär tidigare i år. Filmen hade premiär i helgen och handlar om känslan av utanförskap som många av de finnar som invandrade till Sverige på 1960-talet upplevde.
”Ingen riktigt finne” följer musikern Kai Latvalehto, som med finskt blod och svenskt hjärta alltid känt sig lite som en outsider.
Språket ändrade identiteten
– Hem är inte bara en plats utan även ett språk och mitt språk har alltid varit både finska och svenska, berättar musikern och filmens huvudperson Kai Latvalehto.
Det var under en svensk filminspelning som något i Kai väcktes till liv och fick honom att söka efter sina rötter. Under sin resa började han använda svenska språket igen för första gången på 20 år och det påverkade honom personligen:
– När jag började prata svenska upptäckte jag hur jag förändrades och blev en annan del av mig själv.
Finska självbilden mer pessimistisk
– Finnar har alltid uppfattat sig själva som slavar för svenskarna eller åtminstone har de funnits ett starkt storebrorskomplex. Och det är likadant med danskarna och norrmännen i det att vi ser upp till svenskarna, menar filmens regissör Mika Ronkainen om den finska synen på Sverige.
Många av de finnar som kom till Sverige på 60-talet uppfattade sig själva som en andra klassens medborgare. Den andra generationens finska invandrare känner inte av den skammen på samma sätt men självbilden lever kvar, menar filmens skapare.
– Svenskars självförtroende är mer kaxigt. Finland har haft en annan historia och har därför en mer pessimistisk självbild, säger Kai Latvalehto.
Reporter i inslaget: Kristoffer Viita
Foto: Kristján Sigurjónsson
Klippning: Andreas Idén