Den alldeles för skrala tilltron till illusionens kraft har naggat många biopics och verklighetsbaserade filmer i kanten. All denna silikon som helt i onödan formar om kända skådespelares anleten för att de ska likna sina verkliga förlagor. Som Meryl Streeps kalkonhäng i Järnladyn, Leo Di Caprios Jabba the hut-feja i filmen om J Edgar Hoover, Nicole Kidmans lösnäsa i Timmarna, och nu samma skådespelares löshaka som nog ska anses hjälpa oss att tro på att hon spelar nyhetsankaret Gretchen Carlson.
Jo, man vänjer sig vid den onaturligt utskjutande delen av hennes ansiktet, och visst; det är ju trots allt en film som tar upp viktigare saker än så. Närmare bestämt hur Gretchen Carlson 2016 stämde Fox News-bossen Roger Ailes för sexuella övergrepp, och på så sätt kan sägas ha lagt grunden för hela metoo-rörelsen.
Roger Ailes terrorregim på Rupert Murdochs starkt högervridna nyhetskanal Fox News skildrades med stor emfas i HBO-serien The loudest voice (där Russell Crowe hade dragit på sig fat-suiten för att efterlikna Ailes) men här kommer alltså Hollywoods egen vidräkning med tre stora stjärnor i huvudrollen, förutom Kidman även Charlize Theron och Margot Robbie. De två förstnämnda spelar verkliga personer (Carlson och Megyn Kelly) medan Robbies rollfigur är ett kompilat av många olika kvinnor som råkat ut för chefens illgärningar.
Bombshell är ett habilt och bitvis engagerande drama, snyggt och välspelat, men samtidigt smått odynamiskt. Ämnet är både starkt och aktuell men ändå rinner filmen igenom sinnet utan att lämna märkbara spår. Främst för att Bombshell är så förbålt konventionellt – och odramatiskt – berättad.
Vi vet hur det går och vägen dit är mer redogörande än väl dramatiserad. Skurken är en sådan med stort S (John Lithgow), hjältarna rakryggade och Carlsons/Kidmans berättarröst vänligt men bestämt styrande.
Slutklämmen där hon uppmanar oss att höja våra röster om vi ser något oegentligt, är ju bra rent socialpolitiskt men som filmgrepp betraktat är det lite väl plumpt, ger hela anrättningen en air av kampfilm som inte erbjuder publiken något dilemma att fnurla på.
Men Ailes var så mycket mer än bara ett sexistiskt svin, han var också en mäktig republikan som med ”sin” tv-kanal hjälpte Donald Trump till den högsta befattningen, och sålunda såg till att förändra de globala politiska premisserna. Jo, Bombshell tar upp de omständigheterna, till viss del, men har fokus på hans skrev. Vilket är förståeligt, filmberättandet kräver större fokusering, men det gör ändå att storyn känns lite fattig och rumphuggen bredvid den bättre versionen, The loudest voice, som fortfarande ligger i färskt minne.
Vill man ha lite fler nyanser i metoo-träsket på amerikanska tv-bolag kan man söka upp Apple+-serien The morning show. Även det en storbudgetproduktion med många stjärnor (Reese Witherspoon, Jennifer Aniston) som är överraskande mångfacetterad. I och med att det är en ren fiktion kan serieskaparna ta ut konfliktsvängarna lite mer utan att stöta sig med någon, och kanske framförallt: utan att utsätta sig för risken för att bli stämda.
Det betyder också att ingen tvingas kränga på sig en löshaka.