All the Money in the World må vara en spännande och snygg thriller signerad regiräven Ridley Scott, men det kommer nog alltid främst förknippas med #metoo-hösten 2017.
Med bara någon månad kvar till premiären bestämde man, på grund av de övergrepp som huvudrollsinnehavaren Kevin Spacey anklagades för, att radera stjärnan från filmremsan och istället spela in stora delar av filmen en gång till. Nu med den 88-årige aktörikonen Christopher Plummer.
Sedan blev det ytterligare rabalder när det visade sig att Mark Wahlberg fick astronomiskt mycket mer betalt än sin motspelare Michelle William för sin insats i nämnda återinspelning.
Ja, och efter det kom det ju notiser om att Wahlberg skänkte sitt extragage till den #metoo-relaterade kampanjen Times Up.
Så… när ridån till slut öppnades för Scotts film var det med andra ord rätt svårt att behålla fokus på intrig och illusion. Men vi får god hjälp av vikarien Plummer som man snabbt kan konstatera känns helt gjuten i rollen som den snuskigt rike oljemagnaten J. Paul Getty, som får sin sonson kidnappad av den italienska maffian men vägrar betala lösensumman på 17 miljoner.
Nå, hela filmen doftar pengar, inte bara familjen Gettys utan också fet budget med stora skådespelare, frodigt fotografi, säkra snajdiga åkningar, stilig scenografi, påkostad rekvisita = högt produktionsvärde.
Eller som min gamla Östermalmsfarmor skulle ha sagt: Klass!
Michelle Williams, som gör mamman som försöker få svärfar att lätta på plånboken, och Mark Wahlberg i rollen som en f.d. CIA-agent, kämpar på bra för sina olika löner men blir sällan mer än representanter med uppdrag att föra historien framåt.
Den kidnappade sonsonen Paul, spelas av nykomlingen Charlie Plummer (som enligt uppgift inte är släkt med Christopher – detta trots att han faktiskt är oerhört lik sin äldre namne) som ger den unge Gettys lidande ett levande ansikte, men all min uppmärksamhet, all energi samlas och utstrålas från den gamle Sound of Music-stjärnan. Vilket ju, för produktionen, får #metoo att te sig som rena lyckoskottet.
J. Paul Getty är en kallhamrad jäkel, ett rent as faktiskt. En rovgirig riskkapitalist innan termen fanns. Det är först när hans jurister kommer på hur man kan använda lösensumman som skatteavdrag som han kan tänka sig att betala för sin unge släktings liv. Plummers fårade anlete och förmåga att pytsa ut precis så mycket (lite) känsla som scenen kräver, ger magnaten nyanser som verklighetens förlaga kanske inte ens förtjänar.
Franske Romain Duris gör filmens andra stora skådespelarinsats när han ger liv och lem åt den lite vänligare kidnapparen som bara behöver pengar för att försörja sin familj, men dras allt längre in i ett mordiskt maktspel mellan cyniska människor på båda sidor om lagen.
Bilden av italienare är för övrigt inte speciellt vacker. De är genomgående fula, skitiga och elaka. Svartmuskigt korrumperade ner på cellnivå. De tillber den gudomliga Penningen i lika stor grad som Getty och hans kostymklädda hantlangare. Och det är väl det som är den varken subtila eller nydanande sentensen:
Girighet fördärvar.
Spännande är det dock. I alla fall om man likt undertecknad bara har ett vagt minne av den här händelsen, och inte känner till dess upplösning. Verkligheten följer ju inte alltid en på förhand given dramaturgi.
All the Money in the World klockar in på två timmar och en kvart, vilket är i längsta laget, men ändå en bara en grisblink jämfört med den kommande HBO-serien Trust, där man kan få se i princip samma skeende utspela sig under tio heltimmar...