Fotbollen har på senare år tagit allt större plats i kulturen men få är de fotbollsfiktioner som gör sporten rättvisa. De främsta ser till att hålla sig på behörigt avstånd från planen och koncentrerar sig på omklädningsrum och kontor. Som hårdnackade The Damned United, som den gulliga TV-serien Ted Lasso och som här i Ronnie Sandahls multipelt prisade biopic om den svenske mittfältaren Martin Bengtssons korta karriär som proffs i den italienska storklubben Inter (baserad på Bengtssons bok I skuggan av San Siro).
Nog befinner vi oss ibland på planen men alltid fastklistrade vid huvudrollen, i närbilder på de dribblande benen eller det alltmer plågade anletet (flyhänt foto av Marek Wieser). Fotbollen blir nämligen inte lika kul i Italien som hemma i Sverige.
Martin är ingen dununge men ändå bara 16 år när han sugs in i den pengahungriga och själstuggande industrin. Den uppnådda drömmen förvandlas snabbt till livshotande mardröm.
De nya ägarna talar över huvudet på honom där han står halvnaken i undersökningsrummet: Hur mycket fick ni ge för den där? Han är alldeles för tunn!
Det handlar alltså om människan som handelsvara på den internationella fotbollens råa kreatursmarknad, alltså samma korrumperade värld som förlägger VM i Qatar – på vintern! – och pumpar upp stjärnornas löner till vansinnessummor.
Men också – främst – en berättelse om en ung människa med ett hål i sitt hjärta.
Sandahls manus försöker inte psykologisera mer än nödvändigt, vilket är föredömligt, men en klart ömmande mental tå är den frånvarande fadern som skaffat sig ny familj och bara hör av sig när Martin debuterade i Inters A-lag och även då verkar helt inkapabel att visa känslor. Precis som sonen, kan man tillägga. Sånt går i arv.
Martins inre tumult pyser ut vid något tillfälle men annars hittar vi det gömt i de rastlösa ögonen, de små ticsen, den hårt trimmade kroppen. Han är ett nervknippe av återhållen intensitet, en tickande känslobomb – suveränt skildrat av ålänningen Erik Enge. Hans (och Sandahls) iscensättning av den här unge mannen som hellre dör än misslyckas river i hjärtat, men utan att för en endaste sekund sentimentalisera. Det är en ren, hård och ärlig film – tanken går snarare till Darren Aronofskys Black Swan är svenska Offside – som låter oss slippa de annars genretypiska triumfatoriska, scenerna vid slutsignalen.
Ronnie Sandahls manustrojka* om idrottare med psykisk ohälsa inleddes med ett komplex porträtt av Björn Borg; en välgjord men mer muskulös sak regisserad av danske Janus Metz. När Sandahl regisserar själv, som här och i debuten Svenskjävel, blir gesterna mindre, vilket ger mer.
Således en arthousefilm om fotboll – ett slutgiltigt bevis på att den folkliga sporten har tagit sig in i det kulturella finrummet.
*Trions tredje film, Perfect, regisseras av Olivia Wilde och handlar om den amerikanska gymnasten Kerri Struggs.