Epitetet klimakteriekomedi kanske låter lite förminskande, men det är exakt vad detta är. En komedi om att befinna sig i klimakteriet – med allt vad det innebär av vallningar, utebliven mens och känsla av att vara osynlig.
Vad vet väl han om det, karlsloken?! Mer än ni tror. Eller i alla fall tillräckligt för att dras med när Agnès Jaoui iklär sig rollen som 50-plussaren Aurore som lämnas av sin man för en yngre kvinna, blir av med jobbet och tvingas se de vuxna döttrarna lämna barndomshemmet.
Fältet ligger plötsligt öppet för Aurore, vilket nog låter lockande för en person som har lagt stressigt livpussel hela sitt vuxna liv, men det kan te sig rätt skrämmande när det väl blir verklighet.
Här finns som synes premisser som skulle ligga till grund för såväl ett tyngre drama som en bjärt komedi, allt beror ju på hur man närmar sig historien.
50 vårar och regissören Blandine Lenoir drar absolut mot det sistnämnda men låter ändå en benet släpa kvar inne i det mer eftertänksamma, eller nåja… erbjuder i alla fall tillräckligt många nyanser för att ge berättelsen angelägenhetsgrad.
Detta mycket tack vare Agnès Jaoui i huvudrollen, som med sin totala och här medvetet otympliga närvaro ger stadga åt filmens ibland lite väl publikfriande poser.
Agnès Jaoui brukar lika ofta stå bakom kameran, hon har bland annat skrivit och regisserat en av mina franska favoriter I andras ögon, och är, om liknelsen tillåts, en gallisk kvinnlig Woody Allen. Dock sannolikt med lite större EQ än nämnde regissör.
50 vårar är ett basfeministiskt vittnesmål, utrustat med en charmig självdistans och en hel del välfunna situationer. Efter 30 går det bara utför, säger någon i filmen, det är bara att acceptera. Inte ens dörrar öppnar sig för en. Det där sistnämnda är en kul detalj. När Aurore är på väg ut ur en byggnad reagerar inte de automatiska dörrarna, de rör inte på sig förrän det kommer ett ungt par som glider förbi henne, ovissa om sin egen dödlighet. En rolig och fin bild av att känna sig osynlig i en värld ämnad för andra.
För att väga upp den lite lätt martyrartade stämningen får Aurore, och vi, en kort lektion i intersektionalitet av en mörkhyad kvinna som påpekar att: Ni vita märker inte av diskriminering förrän ni blir gamla.
Som all god komedi bygger 50 vårar på en igenkänning som är ihopmixad lika delar melankoli och frejdighet. Mest såklart för den optimala målgruppen men det fungerar nästan lika bra för män. Övergången mellan den där åldern där man fortfarande ser framåt och den där man gärna tittar bakåt är ju självklart av unisexart.
Inte minst i den där känslan när barnen flyttar ut; det där svårgripbara tillståndet av saknad, som påminner om känslan när någon man älskar gör slut, och föreslår att man hädanefter bara ska vara vänner.
Scenen där Aurore dansar ensam i vardagsrummet, i minnet omgiven av sina två små döttrar, så som det var en gång i tiden, är fin och chosefritt hjärtknipande.
Betygsfyran är kanske i överkant för en berättelse som till stor del ändå lutar sig mot, och infriar, våra förväntningar, men det är som bekant en tunn gräns mellan den positivt laddade termen ”igenkänning” och den negativa ”klichéartad”.
50 vårar rör sig i det spänningsfältet, hela tiden, så hur man uppfattar filmen beror nog på hur man triggar på det redan kända – och på dagsform.