Nämn en svårt ämne. Säg rasism, sexuella övergrepp, miljöförstöring, fattigdom eller boxning (!) och det skulle gå att hitta en roman på ämnet av Joyce Carol Oates. Hon har skrivit över hundra böcker, och är en av USAs mest lästa och kända författare.
I ”A body in the service of mind” tecknar den svenske regissören och filmnestorn Stig Björkman ett ambitiöst porträtt av författaren, och vännen, Oates. Genom ett urval av böcker dyker han ner i hennes liv. Från den fattiga uppväxten på en gård i norra New York, över den omtumlande universitetstiden till ett långt liv av undervisning och av att skriva, skriva, skriva.
Oates är gammal nu, men överraskar fortfarande när hon pratar. Den fågellika gestalten, som är uppenbart obekväm med att bli betraktad istället för att själv få iaktta, men som med tunn röst uttalar knivskarpa analyser om USAs våldsamma historia och samtid. Rolig är hon också. När Stig Björkman frågar henne varför hon till sist gick med på hans förslag om en porträttfilm svarar hon besvärat: ”Du tjatade så och jag ville vara artig”.
Stig Björkman rör sig oftast inom filmens område, men att han väljer att berätta om författaren Oates känns ändå självklart. Han rör sig med samma lätthet och enkelhet i sitt filmberättande som hon när hon skriver. Nyfiket, kunnigt och utan onödigt utanpåverk. Stig Björkmans hyllade porträtt av Ingrid Bergman (”Jag är Ingrid”, 2015) väjde inte för skådespelarens mindre smickrande drag.
Författaren Oates räds inte heller mänsklighetens fulare sidor. Hon drar fram dem i ljuset, pekar på hur makt korrumperar och på våldets närvaro, berättar de bortglömdas historier och undersöker idén om genuinitet. Uppfinner man sin personlighet hela tiden? Finns det ens en kärna? Det krävs ett konstant arbete för att upprätthålla mänskliga dygder som värdighet och civilisation. Brutalitet darrar alltid under civilisationens tunna fernissa.
Björkman och Oates är kompisar, en förutsättning för att filmen skulle bli av, men också ett problem. Oates är med rätta hyllad och en mycket intressant författare, men det kanske finns någon bok hon är mindre nöjd med? En enstaka kritisk fråga hade varit klädsam, för jag är säker på att hon hade kunnat svara bra. Det är dock en invändning som jag gör långt efteråt, för när jag ser filmen saknar jag ingenting. Björkman är så säker i sitt berättande att jag bara okritiskt hänger med. Men efteråt blir jag misstänksam. Finns det ingenting som gnisslar i deras relation? Något som han inte håller med om?
Förväntar man sig en nyskapande dokumentär får man leta någon annanstans. Det här är ett klassiskt och gediget porträtt enligt formeln ”Intervju-arkivmaterial-uppläsningar-fria vardagliga scener”. En mindre speciell personlighet än Oates hade gjort filmen otroligt tråkig, och även om Björkman hade kunnat bråka lite mer så är det faktiskt en ynnest att få lyssna ordentligt på vad Joyce Carol Oates har att säga.