Det tog över 500 år för inlines att bli coolt igen. Nej jag lovar, det är sant. I postapokalypsen år 2500-nånting har kidsen en ny favoritsport: Motorball. I princip ett inlinesrace där robotar och människor (med robotkroppar) försöker döda varandra och hålla i en boll.
Ungdomarna tränar det på gatan som en blandning av skate och streetbasket. Det ser mycket fånigt ut, men kanske är det en realistisk vision av framtiden, med tanke på hur allt verkar bli sämre hela tiden. Resten av samhället utgörs av en datoranimerad megastad i laglösa spillror där folket bor under den härskande klassen, som lever i förmodad lyx på någon slags svävande ö uppe i himlen.
Cyborgkirurgen Dyson (Cristoph Waltz) letar efter reservdelar när han hittar skallen till en cyborg som han lyckas skaka liv i. Han döper henne till Alita, i en problematisk hyllning till sin avlidna dotter. Hon lider av minnesförlust, men några våldsamma interaktioner med mördarrobotar triggar hennes minne och snart kommer hon ihåg sitt förflutna som elitsoldat under det stora kriget för många hundra år sedan.
Nu måste hon slåss mot prisjägare och brutala robottorpeder som arbetar för den mystiske och allsmäktige härskaren Nova, som vi aldrig får se. Han bor uppe i staden vi heller aldrig får se. Däremot talar han ibland genom sin undersåte Vector (Mahershala Ali) som om denne vore en kasperdocka.
Alita är alltså en totalt datoranimerad rollperson, eller robotperson, som får röst av Rosa Salazar och ironiskt nog är hon det minst konstgjorda i en film med fantasilöst manus och generisk framtidsvärld. Jennifer Connelly finns också med. Jag vet inte varför men hon är där.
Likt ett barn upptäcker Alita världen, och sin egen galna förmåga att döda vem som helst. Hon träffar en snygg kille, komplett med skinnjacka och robotmotorcykel, och blir förälskad. Men han har en mörk hemlighet…
Ja, det finns inte så mycket att analysera. Titanic- och Avatarregissören James Cameron har skrivit manus till en urvattnad ”female empowerment”-saga där vår hundra år gamla tonårshjältinna lär sig sitt egenvärde genom att banka skiten ur otäcka robotmonster.
Det går att se en vag koppling till Camerons två mästerliga Terminator-filmer, där mamman Sarah Conor skyddade sin lille son från mördarrobotar från framtiden. Eller Aliens, där Ellen Ripley skyddade en liten överlevande flicka från penisliknande rymdmonster.
Skillnaden är förstås att könsrollerna är omvända till far och dotter i Alita. Samt att den här filmen riktar sig till barn och därför inte har särskilt många svordomar (ett ”fuck” är allt som är tillåtet i filmer från 11 år) eller mycket blod (en människokropp som klyvs på mitten undantaget).
Problemet är dock att Alitas berättelse är så själlös och att den framtida världen ser så fejk och fånig ut, trots de astronomiska belopp som pumpats in i produktionen.
Det går samtidigt att förlåta mycket när Motorball drar igång, och det brutala racet blir ett konstverk av förvriden metall doppad i den cyberpunk-estetik som genomsyrar manga-förlagan. Alita är som många filmer nu för tiden: underhållande under lågt ställda förväntningar.