Janelle Monáe är Eden och Veronica i Antebellum. Foto: Nordisk film

Filmrecension: Brutalt och egensinnigt om rasism i Antebellum

Uppdaterad
Publicerad

Antebellum svingar sig frejdigt och recensionsföraktande mellan hämndthriller och socialt drama om rasism. Uppfriskande om än lite ofokuserat, tycker Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin.

Den latinska termen ante bellum betyder ungefär före kriget, mer specifikt det amerikanska inbördeskriget som pågick mellan Nord- och Sydstaterna under sena 1800-talet, men uttrycket syftar också på den typ av bomullsplantager där svarta slavar led och dog.

Och det är där den här historien börjar, som en nästan lika grym pendang till Steve McQueens traumadrama 12 years a slave, eller... möjligen ligger Quentin Tarantinos Django Unchained närmare Antebellum och dess hämndtema.

Filmrecensioner

I fokus står hur som helst en sargad kvinna kallad Eden, som tvingas vara sydstatsöverstens sexslav, samtidigt som hon tillsammans med några medfångar planerar att fly plantagens vidrigheter.

Klipp till nutid där vi följer den uppburna och stridbara författaren Veronica Henley, spelad av samma skådespelare (Janelle Monáe), under ett dygn där hon föreläser om jämställdhet och svart frigörelse, hänger med vänner och har dåligt samvete för att hon försummar sin lilla fina familj – de få scenerna med make och barn är lite väl ”härliga”.

Och i hälarna har hon en ung, synbart störd kvinna med onda avsikter.

Antebellum vittnar om att kriget fortfarande pågår. Att afroamerikaner fortfarande lider ont i en nation där den strukturella och vardagliga rasismen ärvs ner från generation till generation. Temat är viktigt, och inte ovanligt i samtida fiktion, men långfilmsdebutanterna (regi och manus) Gerard Bush och Christopher Renz, serverar det med en skruv: låter berättelsen gå från brutal thriller till socialt drama om rasism, och tillbaka igen – i en rätt frejdig och recensionsföraktande pendling.

Den tredje akten är på samma gång filmens styrka och akilleshäl. Vi får en vändning som i alla fall inte undertecknad såg komma, som får mig att hoppa till i biostolen. Den är effektiv och överraskande, vilket räcker långt, men när den väl fått sjunka in och hjärnan hinner ställa gammal premiss mot ny, känns den också lite för osannolik. Men okej, en film med lätt allegorisk touch får väl ha lite lösare tyglar, och en underhållande konstruktion är det utan tvekan.

Det vore ingen större överraskning om duon fått inspiration från Jordan Peels smarta Get out; tankegodset är likartat och utförandet är nästan lika galet, men det här är i så fall Get outs veligare lillebror. Filmens två spelplaner, thrillern och det sociala dramat, ger i slutändan ett lätt ofokuserat intryck, där ingen av dem hinner fördjupas ordentligt.

Men det är ändå svårt att inte gilla filmmakare som har ett ärende och samtidigt vågar ta ut svängarna. Rejält.

Antebellum

Betyg: 3

Regi & manus: Gerard Bush, Christopher Renz

I rollerna: Janelle Monáe, Erica Lange, Jena Malone m fl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecensioner

Mer i ämnet