Många Miyazaki-fans har rynkat på näsan åt dataanimerade Aya och häxan. Foto: Njutafilms

Filmrecension: Njutbart äckel i japanska animationen Aya och häxan

Uppdaterad
Publicerad

Många Miyazaki-fans har rynkat på näsan åt det uppenbart dataanimerade maneret. Och visst är det mer njutbart att se handtecknade klassiker som Totoro eller Det levande slottet. Aya och häxan är något helt annat, det är röj och extra allt. Sofia Olsson har sett mästarens son göra mindre mästerlig animation.

När den ansedda animationsstudion Ghibli och Gorō Miyazaki (mästaren Hayaos son) tar sig an Diana Wynne Jones bok om barnhemsbarnet Aya är alla reglage dragna till max enligt devisen more is more. Här finns häxor som spelar i rockband, biljakter, mjuka brittiska stenhus i pastoralt landskap, gubbar som går igenom väggar och små demoner som hämtar fish'n chips på beställning.

Den inledande biljakten är fantastisk. En kvinna på motorcykel blir jagad av en skruttig gul Citroën. Efter att hon skakat av sig förföljaren med hjälp av ett magiskt knallrött hårstrå lämnar hon sin bebis, som hängt med under biljakten, på trappan till ett barnhem. 

Den lilla flickan Aya växer upp och blir barnhemsbarnens boss. Hon är kavat bortom rimlighetens gräns, känner varken osäkerhet eller rädsla. Genom att ställa sig in och se söt ut lyckas hon få alla att göra precis som hon vill. Ända tills den dag ett udda par dyker upp och adopterar henne: den stränga blåhåriga häxan Bella Yaga och hennes tjurige man Mandragoran. Aya sätts i hårt arbete.

Många Miyazaki-fans har rynkat på näsan åt det uppenbart dataanimerade maneret. Och visst är det mer njutbart att se handtecknade klassiker som Totoro eller Det levande slottet. Aya och häxan är något helt annat, det är röj och extra allt.
Filmmusiken kastar sig mellan platt rock, fransk bistromusik eller 80-talssaxofon beroende på vad som händer i scenen. På samma sätt rycker den övergripande berättelsen fram hit och dit.

Storyn är långt ifrån tunn, men ganska misshandlad. Det är som att filmen inte hunnit bli färdig; om det inte vore en animerad film skulle jag tänkt att de inte blivit klara med klipparbetet och att några scener saknades.
Besvärligt är det också att Aya är så framåt och självisk att hon mer liknar en psykopat än en härlig Pippi Långstrump-figur. Miyazaki seniors hjältinnor brukar vara modiga trots rädslor och osäkerhet, Aya blir tyvärr inte mer än en störig unge. Allt hon gör, gör hon för att få som hon vill. 

Däremot är det mustiga äcklet i Bella Yagas laboratorium direkt njutbart. Aya får omsorgsfullt strimla ormskinn, skiva paddor och mortla råttskelett. Det vispas geggigt slem och uttalas häxförbannelser, härligt småaktiga beställningar som ska få grannens dahlior att vissna eller den värsta konkurrenten i en tävling att bli sjuk. 

Underbara är också Mandragorans små demoner som framförallt verkar ha till uppgift att hämta mat till sin herre från olika restauranger. De ser ut som små ägg med hjälmar neddragna över näsan och har lika stor potential till spinoff-filmer som minionerna från Dumma mig. Demonerna virvlar fram och tar komiskt udden av de läskigaste scenerna, även om jag skulle rekommendera att hålla barn yngre än åtta år stadigt i handen. 

Betyg 3
Regi: Goro Miyazaki
Manus: Keiko Niwa, Emi Gunji, Hayaho Miazaki
Svenska röster: Ester Lejdemyr, Jennie Jahns, Hugo Ekman m fl
Premiär på bio 28 maj

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet