Av någon kosmisk anledning dyker filmer på liknande teman ofta upp i samma tid. Som andra världskrigsfilmerna Dunkirk och Darkest Hour, för att ta ett färskt exempel.
Tennisdramat Battle of the Sexes var planerad att släppas nästan samtidigt som Borg, som en dubbelmacka i nostalgi över 70-talstennis, men den amerikanska filmen flyttades i sista stund fram så att våra minnen skulle svalna. Det funkade i mitt fall, då jag helt glömt den svenska storfilmen om Borg och McEnroe fram tills jag öppnade dokumentet till denna recension som skrevs i höstas.
Hur som helst handlar Battle of the Sexes om en annan berömd tennismatch på 70-talet – könskriget mellan då 29-åriga Billy Jean King och 55-årige Bobby Riggs 1973. Det var dock mer en mediecirkus än en match och ”Battle of the Sexes” fokuserar på det privata som bubblade i bakgrunden. Ibland så mycket att publiken riskerar att glömma drabbningen som gett filmen sin titel.
Det borde ha varit så väldigt tacksamt för dramaturgin med en match mellan en (då hemligt) lesbisk kvinna och en självutnämnd mansgris, i en tid då kvinnliga tennisspelare tjänade en fraktion av sina manliga motsvarigheter, trots att de drog lika stor publik.
En lite för ofokuserad första akt koncentrerar sig mer på Billy Jean King och hennes egenstartade tennisliga för kvinnor, som en respons på usla villkor.
Samtidigt förälskar hon sig i sin kvinnliga frisör, något som hennes man är så förstående inför att det blir lite svårt att tro på. Emma Stone som Billy Jean King är tack och lov en så pass magnetisk skådespelare att hon räddar Battle of the Sexes från att bli en gäspfest, och kramar fram imponerande mycket komplexitet ur en smått underutvecklad rollfigur.
Vi får också gott om tid till att lära känna Bobby Riggs, en spelare som drivs mer av fåfänga efter att ha förlorat sin plats i rampljuset, än det rena kvinnohat han använder för att sälja matchen. Steve Carrell är också bra här, och ger en smått karismatisk sida till en karaktär som kunde blivit helt endimensionell.
Samtidigt är porträttet av Riggs halvbakat. Varför har han exempelvis en så ansträngd relation till sin son? Att lämna ledtrådar så att publiken kan räkna ut saker själva är en dygd fler regissörer borde anamma, men regiduon Jonathan Dayton och Valerie Faris (mest kända för Little Miss Sunshine), verkar snarare undvika att utveckla berättelsen av ren lathet, än för att ge den konstnärlig subtext.
Det tar lite för lång tid innan matchen ens kommer på tal. Publiken lämnas länge i ett obekvämt ”Vad är det som står på spel egentligen?”-tillstånd.
När det väl drar ihop sig rivs de klassiska träningsmontagen av snabbt och matchens utgång är inte lika angelägen. För någon som är totalt ointresserad av tennis är bristen på sportfilmsklichéer en befrielse, men det gör den tyvärr inte mindre förutsägbar.
I, Tonya visade nyligen att det går att göra sportfilmer, baserade på verkliga händelser, och fortfarande överraska publiken. Se den. Eller Foxcatcher. Båda är bättre än det här.