Regissören Kantemir Balakov var bara 28 år när han vann regipriset i Cannes 2019 för det här komplexa och vackra dramat om två unga kvinnors kamp för överlevnad i ett utsvultet Leningrad vid tiden för det andra världskrigets slut. Tillsammans med den ännu yngre (25) fotografen Kseniya Sereda har han skapat ett imponerade verk som strålar av en äldre diktares erfarenhet av, och melankoli över, människans knepiga natur.
Men så har filmen också inspirerats av Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs dokumentära bok om kvinnor i Röda armén, Kriget har inget kvinnligt ansikte.
Beanpole är sannerligen ingen promenad i parken. Det är en krigsfilm utan krig, men vi ser dess digra konsekvenser. Brustna själar och sargade kroppar. Svält, korruption och övergrepp. Fattiga kvinnor lider extra pin och barnadödligheten är så svidande hög att ytterligare en död unge knappt är värd en höjning av ögonbrynet.
Mitt i allt står Ija, hon som kallas Långskånken, för att hon är minst ett huvud längre än alla i sin omgivning. Hon har precis som väninnan Masha stridit vid fronten, båda är hårt traumatiserade av upplevelserna och jobbar nu på stadens sjukhus där de är motorer i ett besynnerligt triangeldrama som även inbegriper sjukhusets militäre men godhjärtade chef.
Det som slår en först är färgerna. Det här är nämligen något så ovanligt som social misär i bjärt fyrfärg. Det är knallgrönt, djupgult och blodrött, som vore det melodramatisk 50-talsromantik från Hollywood och inte en eländesskildring från Sovjettiden.
Kantemir Balakov berättar i en intervju att man valde den estetiken just för att gå emot förväntningarna på genren, och det ger onekligen realismen en förhöjd känsla av overklighet. Och egensinne. Regissören nämnde den nederländske konstnären Johannes Vermeer som inspiration, en koppling som undertecknad inte plockade i stunden, men i efterhand ter den sig klockren. Speciellt Vermeers Flicka med pärlörhänge blinkar i referensramen när kameran söker sig till Ijas ofta gåtfullt stängda ansikte.
Skådespeleriet är lika konstifikt som utförandet, vilket åtminstone inledningsvis är lite påfrestande. Ja, det gränsar faktiskt till det pretentiösa. Det går många sekunder mellan varje replik, som om alla inblandade gick på valium – detta är alltså inget för den med flyktsoda i blodet – men om man bara lyckas kalibrera om nervbanorna och sjunka ner i samma stämningsläge som Ija och gänget är det ett intrikat drama som fortsätter att växa i sinnet långt efter det att eftertexterna rullat förbi.
Och det från en kille som inte ens fyllt 30.