Foto: Prime Video

Filmrecension: Välskräddad men botoxstinn TV-historia i Being the Ricardos

Uppdaterad
Publicerad

Storfräsaren Aaron Sorkins film om en av tv-historiens mest framgångsrika sitcoms, I love Lucy, är välskräddad och bitvis politiskt intressant men lider av Nicole Kidmans närmast datoranimerade framtoning.      

Det är intensivt och snabbkäftat från start. Men så står också Aaron Sorkin vid spakarna. Mannen som uppfann ”the walk and talk”, eller åtminstone förfinade konceptet i succéserien Vita huset. Alltså de där scenerna där rollfigurerna går i en korridor och utbyter snärtiga repliker.

Här knallas det inte lika mycket men munlädret är lika välsmort som vanligt, passande nog, eftersom det handlar om en av tidernas mest framgångsrika sit-coms.

Lucille Ball och Desi Arnaz, ett äkta par i verkligheten och på tv-skärmen (där dock med efternamnet Ricardo) var heta som nybakad äppelpaj i 1950-talets USA. Framför allt Lucille då. Det är hennes berättelse vi följer från karriärens vacklande start i Hollywood till genombrottet som den virriga hemmafrun Lucy som ställer till det för sig själv och omgivningen.

Men tidens häxjakt på kommunister som kom att påverka och stuka hela kulturlivet under 40- och 50-talet, satte vid ett tillfälle käppar i hjulet även för Lucille Balls framgångståg – och det är där vi kliver in i historien. TV-serieskaparna har fått problem. Den inflytelserike journalisten Walter Minchell har just påstått att Lucille Ball är ”röd” vilket ger huvudsponsorn Philip Morris kalla fötter och plötsligt är hela produktionen i gungning.

Javier Bardem gör sin Desi till en cool cat som stryker omkring i bakgrunden och drar i Lucy-marionettens trådar medan Nicole Kidmans Lucille mer får reagera än agera, vilket ger en onödigt passiv bild av en kvinna som enligt historien hade en jäkla agens och framåtrörelse.
Nå, till viss del är det också Nicole Kidmans och sminkets fel att det är svårt att ta den här versionen av Lucille Ball på allvar.

Nej, man bör inte anmärka på en aktörs utseende men fysionomin är trots allt ett verktyg i skådespeleriets kniviga konst. Om man som Kidman har bedövat sina små ansiktsmuskler med botox är det svårt att agera ut de små betydelsebärande känslorna, och när sminkteamet dessutom har dolt de få kvarvarande rynkorna med en kaka av underligt glänsande smink är resultatet… inget vidare. Nicole Kidman ser faktiskt i vissa stunder dataanimerad ut. Långt ifrån förlagans levande och spänstiga mimik.

Men det är så klart ett välskräddat stycke TV-historia, med en lagom dos Hollywood-gnistor och tidsfärg, och som fan av film om film- och tv-bransch finns en hel del att hämta, inte minst en påminnelse om hur galen den här tiden var i amerikanska underhållningsbranschen. Den reaktionära nymoralismen dikterade vad som fick, eller oftare inte fick, visas på tv. Även gifta rollfigurer skulle ha skilda sängar och gud förbjude att någon i bild skulle vara gravid – det skulle ju implicera att grossessen har föregåtts av ett samlag…

Betyg: 3
Regi & manus: Aaron Sorkin
I rollerna: Nicole Kidman, Javier Bardem, Nina Arianda m fl
Premiär 21 december på Prime Video

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet