Med tanke på Cannes-hajpen och alla positiva recensioner för denna fransk-svenska produktion är dess första akt överraskande amatörmässigt utförd. Den ter sig mest som en informationsfilm för Bergmancentret, hopsnickrad av någon lokal förmåga som hämtat berättarstrukturen från porrfilmen:
En pliktskyldig intrig, en stolpig dialog och sedan pang på rödbetan – vilket i det här fallet betyder en orgie i Fåröinfo och Bergmanparafernalia.
Detta inklusive en diskussion om Bergmans alla fruar och barn, och i förlängningen om den nuförtiden rätt slitna frågan huruvida man kan skilja verket från konstnären. Tanken är nog att samtalet ska anses vasst men är tyvärr bara basalt och banalt – och möjligen inskrivet enkom för att regisserande och manusförfattande Mia Hansen-Løve vill visa att hon visst känner till nationalklenodens mindre älskvärda sidor.
Men Mia Hansen-Løve är ju egentligen bättre än så här. Inte minst i fem år gamla Dagen efter denna (med Isabelle Huppert). Man får nog skylla den där inledande dikeskörning på en alltför stor vördnad inför ”dämon”-regissören och hans karga ö, och på att hon som fransyska inte hör hur det svenska ”skådespeleriet” våldför sig på våra inhemska öron.
Men så fort manuset i andra akten låter dyrkandet stå i bakgrunden artar sig Bergman Island till ett småintressant relationsdrama där Tim Roth och Vicky Krieps spelar det gifta kulturparet Tony och Chris, båda regissörer, där den mer framgångsrike Tony blivit inbjuden att visa film och prata på den årliga Bergmanveckan.
Samtidigt som han solar sig i berömmelsens ljus ger sig Chris ut på egna utflykter och filar på ett eget manus, som vi snart får se uppspelat på duken. Och det är faktiskt först här, i filmen i filmen, som illusionen får liv. Vi ser en kärlekshistoria med förhinder där australiska Mia Wasikowska och norske Anders Danielsen Lie gör ett par som var älskande som unga och nu träffas igen av en slump under ett bröllop på… just det: Fårö. Här refererar Mia Hansen-Løve sannolikt till det egna tidiga dramat Min ungdoms kärlek, och självklart bjuder Bergman Island även på en massa Bergman-blinkningar för alla kalenderbitare där ute.
Med andra ord är det meta i kubik vilket alltid är en genväg till undertecknads gillande, och jo, man kan faktiskt lägga på ytterligare ett lager av intertextualitet då det sägs att grundintrigen här, den med de två regissörerna, är baserad på filmmakarens egna relation med skråkollegan Olivier Assayas.
Men tyvärr, den inledande halvtimmen sitter ändå kvar som en tagg i själen. Meta-leken förmår nästan läka såret – men bara nästan.