Starten är ett skolexempel på det man kallar anslag, alltså en slags summering av hela konflikten. Kamera som panorerar, ganska närgånget, över döda soldater som ligger utspridda på ett dimmigt slagfält, iförda anonymiserande gasmasker, och sedan klipp till ett annat slags fält, en åker där en äldre kvinna stretar i sitt anletes svett.
Där har vi hela storyn, och sedan broderar den franske filmskaparen Xavier Beauvois ut bilden i två timmar och 18 minuter. Utan att det på något sätt blir tradigt eller tjötigt.
Till största del befinner vi oss på en stor gård där två familjers kvinnor i olika åldrar försöker hålla igång verksamheten när mansfolket är ute i första världskrigets brutala verklighet. Nathalie Baye gör matriarken som styr gården med lika delar värme och pragmatik, som anställer den unga men väldigt dugliga Francine som hjälp. Den senare blir kär i en av bondgårdens två söner när han kommer tillbaka på permission.
Annars är det mest slit och svett på åkern.
Dock inte bondeporr. Tillvaron är kämpig men inte så kämpig, Francine är en stark tjej men inte så stark, konflikten med de amerikanska soldater som slår sig ner på gården ett tag är tydlig men inte överskuggande.
Med ett ord: Nyanser.
Stora känslor skildrat med små bokstäver. Tysta scener där folk bara sitter och stirrar, går på fälten, äter. Det låter hemskt tråkigt, men det är det inte.
I prisvinnaren Gudar och människor som utspelade sig i ett kloster i Algeriet tog Beauvois faktiskt musten ur mig med sin sävlighet (vilket kan ha berott på att mitt intresse för grunnande munkar är begränsat) men här fyller han varje scen med mening, ackompanjerar intrigen med vackert stämningsfyllda panoramor över naturen. Beskyddarna är dessutom mer lättillgänglig, inte minst tack vare att det finns en huvudperson med framåtrörelse: den unga Francine som håller oss i handen genom hela dramat.
En favoritscen: Permissionen för en av gårdens söner är slut, han vandrar bort mot kriget igen, gör det i en solstänkt allé som sträcker sig långt framför honom, och oss. Här hade nio av tio filmare brassat på med känslostyrande stråkar men Beauvois bjuder inte på sådana simpla lösningar, han låter mannen knalla i tystnad. Emotionerna finns där ändå, eftersom vi vet vart han är på väg, och att oddsen för överlevnad inte är de bästa.
Det är överhuvudtaget väldigt lite musik i Beskyddarna, vilket förstärker den redan övertygande realismen. Mindre är som bekant ofta mer. Men då och då, kanske en fyra, fem tillfällen, låter Beauvois filmens temamusik ljuda. Just på grund av att de sker så sällan får musiken extra emfas, vilket sannolikt är meningen men faktiskt blir lite störande. Det är som att filmen de gånger som den avlossar sin melankoliska symfoni nästan byter genre från realistiskt drama till romantisk bygdeberättelse.
Nå, kanske behövs de där musikala ut- och avbrotten för att berättelsens hjärta ska orka pumpa vidare. Hur som helst är det bara små sandkorn i ett annars imponerande välsmort maskineri, i en film som ger oss en alternativ vy över kända marker.
Beauvois verkar gilla att berätta om dramer i det stora dramats skugga. Precis som i nämnda Gudar och människor, gör vi här bara några få besök i kriget, medan största delen av den långa filmen utspelar sig bland civila, bland människor som så att säga lider i andra hand.
Det visar på en önskan att gå djupare, att skildra det som inte brukar hamna på historiens löpsedlar. I det här fallet alltså kvinnors berättelse, kvinnors historia.
En intressant utveckling: Om man ska hårdra det så återgav läroböckerna förut mest kungarnas och adelns berättelser, efter 1968-rörelsen röda framfart började man intressera sig för arbetarens historia, men nästan alltid med manligt fokus, nu i feminismens andra andning börjar vi se allt mer av kvinnornas dåtid. Inte minst på film med denna, med Hidden figures, The Favourite och ett gäng andra titlar.
Vilket ju är sympatiskt – och givande. För även om ännu ett vittnesmål från första världskrigets skyttegravarna kan vara nog så suggestivt, är det ju alltid härligt med nya perspektiv.