Ett gäng egocentriska och välbärgade 20-någonting samlas i en grabbarnas föräldrars godsliknande lyxvilla för att festa loss under en orkan. Några svarta, några vita, några lesbiska, några hetero – alla med påfrestande välsmort munläder och en övertygelse om att vara universums centrum. Ett tvärsnitt av den yngre delen av USA:s befolkning, kanske. Den coola, rika delen, ska sägas.
Nå. En mördarlek spårar ur, elen går och någon räknar på Agatha Christie-vis ner kroppar enligt devisen Tio små influencers.
Det är rent parodiskt att se gänget munhuggas om olika nutidsrelaterade petitesser samtidigt som en mördare är lös i huset. Snart inser jag dock att ”Bodies…” sannolikt är just en parodi, eller i alla fall en drift med genren men framför allt med… ja, vad ska man säga… Nuet. Så som tillvaron kanske kan te sig för en tonåring som försöker styra rätt i det evigt föränderliga woke-landskapet.
Känslor är fakta! Häver någon ur sig med tonfall lånat från Flashback, men får mothugg: Fakta är fakta!
Någon är ”toxisk”, en annan ropar på ”samtycke”.
Och så kommenteras ängslighetens tidevarv, fake news, poddar och ständig uppdatering på diverse sociala nätverk. Och allt det andra.
Onekligen en existentiell snårskog för den stackars mänsklig entitet som försöker orientera sig rätt i tillvaron.
Här och där kommer en känga i kränkthetens skrev, vilket ju kan behövas ibland.
Det kunde bli riktigt bra detta, om det inte vore för den fyrkantiga iscensättningen som siktar på att vara ”rätt” snarare än medryckande. Kutandet i korridorerna känns per pliktskyldigt än otäckt.
Det här är Wes Craven ”Scream” möter Jordan Peele (”Get out”), men utan vässad egg. Slutet är i och för sig oväntat, med lite god vilja kan man där läsa in en kritik av Tiktok-generationens till synes ständigt växande egocentricitet, men vägen dit är inte speciellt engagerande. Även om det är en skräckkomedi bör åtminstone några sympatier byggas för att senare kunna raseras, och spänning måste ändå uppstå, men här spelar den andrafiolen bakom en i längden rätt trubbig samtidskommentar.
Det är det evigt återkommande problemet för genreskvadern skräckparodi. Hur skapa spänning ur ett material som man samtidigt gör sig lustig över? Det krävs extremt god fingertoppskänsla och det var med sådan som just ”Scream”, i alla fall den första, gjorde sådan succé. Där fick filmmakarna faktiskt till den rätta balansen mellan skräck och populärkulturell skrattspegel.
Här blir det varken eller.
Jag önskar mest att den där orkanen kunde spänna musklerna ordentligt och svepa med sig hela egogänget till närmaste uppfostringsanstalt.