”Jag skjuter den som försöker tvinga mig att avrätta någon!” En tragikomisk replik som summerar komplexiteten i iranske Mohammad Rasoulofs fyrdelade drama om dödstraffets ondska och långtgående konsekvenser.

Den första episoden är smått genial.

Ett stort garage med skum belysning, två män bär en stor avlång plastsäck och lägger den i en bils baklucka. Det är ingen tvekan om vad den säcken kan tänkas innehålla. Tror man. Rätt länge.

Vi följer bilägaren under en dag där han räddar en katt*, skjutsar fru och barn till jobb respektive skola, städar hos modern – ja, han är en rätt hygglig prick. Men varför är denna harmlöse och ärligt talat rätt trista människa värd vårt engagemang? Svaret kommer som en smocka i sista rutan, varpå filmen knallar vidare till nästa berättelse.

De flesta filmer som behandlar dödstraffet, från Dead man walking till Den gröna milen, belyser det från en direkt drabbad människas vinkel. Här ligger spänningen och traumat uppfriskande nog i periferin, hos familj och andra som påverkas i andra hand. Inte minst bödlarna. Visar hur en sak som dödstraff berör hela samhället.

Det är främst männen som agerar här, det är de som har skapat systemet och som också drabbas hårdast av det. I alla fall i det här hänseendet. There is no evil belyser indirekt den skriande ojämlika situationen där kvinnan är ett bihang som måste gömma sig i olika varianter av skynken, som inte rår över sitt eget liv, men det är information som så att säga kommer på köpet. Det här är männens film – och deras bilars.

Mohammad Rasoulof har precis som kollegan Jafar Panahi länge varit en nagel i regimens öga, fått yrkesförbud och belagts med reseförbud. Han fick inte följa med There is no evil till festivalen i Berlin i år (där den rakade hem högsta vinsten) och kanske är det därför mycket av den här fiktionen utspelar sig i just bilen.

Fordonet som en frihetssymbol – nä, det är inte direkt en cineastisk innovation. I USA är det ju en stapelvara som ger lösa tyglar och tar föraren mot nya äventyr, men den är nyttjad nästan lika mycket i Iran (från Smak av körsbär till Taxi Teheran). Där står den dock mer som symbol för tankens frihet. Karossen skyddar från mullornas insyn.

Även om There is no evil har ögonblick som får själen att sprattla till, är dialogen bitvis lite för överlastad, vilket gör att helheten snarare känns som ett diskussionsunderlag än ett i grunden smärtsamt drama. Mer intellekt än hjärta.

Men det är likväl ett oavbrutet tänkvärt verk om individens ansvar i ett förtryckande system. Kan man kräva rak ryggrad och solidaritet hos en kuvad befolkning?

Svaret är inte ett simpelt Ja! – Mohammad Rasoulofs manus vrider och vänder på saken. Serverar kniviga frågor med komplexa konsekvenser.

Din styrka är att du kan vägra, men om du gör det kan du få din tillvaro krossad. Kanske själv stå där med öglan runt halsen.

* En blinkning till den dramaturgiska termen ”save a cat”; en scen man lägger in i en film för att visa att en rollfigur är en vänlig typ.