När jag för första gången såg Hilma af Klints verk på Moderna Museet för några år sedan blev jag både överväldigad och lite förvirrad. Vad var det för stora konstiga blommor och girlander i grälla färger? Gräsliga och coola på samma gång på nåt vis. Mitt sällskap pekade på årtalet på en liten skylt. ”1906. Det är det som är grejen.”
1906. Det är det som är, kanske inte hela men en stor del av, grejen med Hilma af Klint och filmen som tyska Halina Dyrschka nu gjort om en av konsthistoriens mest flagrant utsorterade konstnärer. Historieskrivningen är bestämd: Kandinsky gjorde den första abstrakta målningen 1911. Att en adlig dam uppe i Stockholm bevisligen målat flera enorma abstrakta verk hela fem år tidigare verkar obekvämt att erkänna.
Varför Hilma av Klints banbrytande konstnärsskap förblev okänt har flera orsaker. Hon var kvinna, hon var flummig (teosof som sysslade med seanser) och dessutom låg hennes livsverk bortglömda på en vind i Stockholm större delen av 1900-talet. Att hon dessutom skrev i sitt testamente att verken inte fick säljas, har gjort konstmarknaden sval, och med det det internationella konstetablissemanget.
Halina Dyrshka gör en rejäl djupdykning i af Klints ymniga arkiv. Tidens vetenskapliga framsteg som avförtrollade världen samtidigt som den moderna fysiken fyllde den med en ny typ av mystik i form av osynliga fenomen som radiovågor, atomer och ljusets partikelegenskaper, påverkade den tänkande Hilma af Klint starkt. Hon förde filosofiska anteckningar om det mesta, som att hon bokförde allt hon kunde se. Och sedan: allt hon inte kunde se. I enorma målningar skildras radioaktivitet, osynliga vågor och atomer, atomer, atomer.
Hon sysslade med seanser och gick in i teosofin. Hon fick uppenbarelser om universums beskaffenhet, målade på uppdrag av osynliga krafter och skrev återkommande till konstnärskollegan Rudolf Steiner och sökte förgäves samarbete.
Halina Fyrshka slår på stora trumman och hävdar att Hilma af Klint kom med ett svar på frågan om livet, universum och allting. Nja… nog var det fascinerande att hon målade som hon gjorde vid den tiden, med säkerhet och frenesi, men några svar vet jag inte om hon presenterade. Filmen pekar också ut möjligheten att Kandinsky tidigt kan ha sett foton av af Klints målningar och blivit inspirerad att måla abstrakt, men det förblir en obekräftad teori.
Filmens styrka ligger i att teckna ett begripligt porträtt av ett ganska unikt liv. Den förklarar varför många adliga kvinnor kunde gå på konsthögskola på 1800-talet, varför högutbildade kvinnor drogs till teosofin och hur det kommer sig att Hilma af Klints verk inte tycks gå att inordna i konsthistorien. Och så, framförallt: det generösa antalet konstverk, som presenteras på geniala sätt.
På bioduken blir konstverken ännu större, som påträngande väggar av färg och form. Långa bildserier övertygar om af Klints pionjärskap, vackra foton av Mälarens vatten, ormbunkespetsar och snäckskal går obemärkt över i målningar och styrker Hilma af Klints holistiska idéer. Kameraarbetet och klippningen är fenomenal, ger aha-upplevelser utan att söka överdrivna effekter.
Det är bilderna som talar. Allra bäst är serien med de enorma svanarna, som gradvis blir allt mer abstrakta. Där får man en aning om konstnärens process och rörelse mot total abstraktion, oavsett om de var målade med signaler från högre makt eller ej.