Den engelska titeln annonserar att det här är ett försök att göra amerikansk överlevnadsthriller på svenska, vilket är föredömligt i sig, svensk genrefilm är ett tunt och tyvärr ofta sorgligt kapitel, men det höjer också förväntningarna på spänning – vilket inte riktigt är till den här filmens favör.
Jo, regisserande och manusförfattande Joachim Hedén (10 000 timmar), med stab, lyckas onekligen skapa det för subgenren nödvändiga känslobränslet klaustrofobi, men det är tidigt i filmen, efter det återstår mest en kylslagen transport fram mot det givna slutet.
Huvudrollsinnehavarna Moa Gammel och Madeleine Martin gör i alla fall vad de kan för att gjuta liv i de omaka systrarna Ida och Tuva, som åker tillbaka till barndomens Nordnorge för att för första gången på länge ge sig ut på en dyktur i det mörka havet. Det är tänkt att den knepiga mamman ska följa med ner i djupet också men hon kan inte hänga på, för hon är förkyld. Hm…
Väl i vattnet blir det rätt omgående trubbel. Den sturska Tuva får ett fallande stenblock över sig och det är upp till den mer nerviga storasystern att hjälpa henne loss. Vilket visar sig vara svårare än man kan tro.
Manuset serverar försvårande omständigheter på rad, och tvingar Ida genom en utdragen blåkall skärseld, inklusive kanske inte helt logiska springturer över de norska fjällen, medan syrran ligger där på botten.
Men så ska hon också renas från sin ågren från ett tidigare trauma.
När Ida och Tuva var små och dök nära familjens stuga vid det norska havet var det nämligen nära att lillasystern strök med, vilket fick mamman att skälla ut Ida. ”Om Tuva hade dött hade det varit ditt fel!” skriker mamma i en av svensk films mest opedagogiska ögonblick.
Och nu ligger ju Tuva risigt till igen…
Den psykologiska ramen är med andra subtil som en sjunkbomb och dialogen är, som ofta i liknande alster, som skriven av en aerobicsinstruktör: Skynda! Akta! Spring!
Men okej, i en överlevnadsthriller ska man så klart inte haka upp sig på imperativtät text och generiska motivbilder, men när spänningsalstrandet helt lämnas åt de nedåttickande klockorna blir effekten ändå rätt tam.
Tematiskt befinner sig Breaking surface någonstans mellan grottskräcken i Instängd (2005) och bergtagna dramat 127 timmar (2010). Dock, tyvärr, utan den förstnämndas bleka monster. Ytterligare spänningsmoment hade inte skadat. Här får vi bara se ett par späckhuggare på avstånd, och undertecknad vädrade lite välkommen terror, men de avfärdas istället som helt ofarliga av den kavata Tuva.
Nej, Breaking surface verkligen inget magplask, men ändå en tämligen försumbar upplevelse.