Nicola är bara 15 år, och det märks när han bränner av sitt stora leende. Ett sådant som kan lysa upp ett helt rum. Men Nicola är farligare än han ser ut. På kort tid lyckas han och hans mopedgäng av tonårsgrabbar bli langare och soldater för den lokala maffian i Neapel.
Det leder till stora framgångar, barnen lever i en fantasivärld av kokain och VIP-behandling men ingenting gott varar för evigt och snart blossar ett krig upp på gatorna.
Tonåren är den tid när mäns ego är som skörast. Därför är det enkelt att förstå mekanismerna bakom Nicola och hans vänners vårdslösa agerande. De vill träffa tjejer men blir inte insläppta på discot vilket sår ett frö av bitterhet. En fetischism för märkeskläder och dyra klockor har slagit rot tidigt i deras kultur där allt handlar om status.
Framförallt verkar Nicola drömma om att hjälpa sin mamma vars kemtvätt konstant utpressas på pengar under förnedrande omständigheter.
Francesco di Napoli som spelar huvudrollen är imponerande i sina skiften mellan godhjärtad uppriktighet och hänsynslös våldsamhet. Ibland ser han verkligen barnslig ut, men när han säger ”Jag har inget val” och greppar en AK47 tror jag på honom.
Gomorra-författaren Roberto Saviano har sedan debuten levt under ständigt dödshot från den neapolitanska maffian och samtidigt blivit en slags litterär rockstjärna. Både hyllad som ”Roms Salman Rushdie” för sitt kulturella inflytande, och anklagad för plagiat i kokainreportaget ZeroZeroZero.
Romanen Camorrans barn är hans första skönlitterära, och den här filmatiseringen är lika drabbande som om den byggt på verkliga händelser. Förmodligen ännu mer, eftersom fiktionen ger tillgång till rum vi vet existerar men inte någonsin får tillgång till. Trots allt är det tydligt att Saviano förstår världen han skildrar.
Maffians barnsoldater beter sig inte heller som sina fadersfigurer säger åt dem, utan agerar mer som förlorade barn utan någon vuxen som sätter ner foten.
Vapen, pulver och designerkläder är som leksaker. Deras uppfattning om verkligheten är groomad av naivitet snarare än en sadistisk cynism.
Regissören Claudio Giovannesi (som också regisserat serieversionen av Gomorra) förvaltar materialet med hantverksmässig proffsighet. Ingenting överdrivet men han anlägger ett tempo som gör att det inte blir tråkigt. Med en särskild typ av rörlighet i fotot fångar han också den juvenila energi som hela tiden verkar förflytta sig i hög hastighet på moped genom Neapels gränder.