Det unga stjärnskottet Cooper Raiff var bara 21 år när han gjorde collegekomedi ”Shithouse”, som hyllades på festivalcirkusen vid premiären för två år sedan. Framgången med den lågbudgeterade debuten, som aldrig kom till Sverige, fick Apple TV+ att lätta på plånboken inför denna hans andra skapelse, som följaktligen ser lite dyrare ut och kan stoltsera med Dakota Johnson (”The lost daughter”) i den kvinnliga huvudrollen.
Cooper Raiff kan väl sägas jobba i den lite svårdefinerade subgenren kallad ”mumblecore”, alltså lågmälda, dialogdrivna, naturalistiska dramedier – en berättarstil som Jay och Mark Duplass (”Togetherness”, Language lessons”) hanterar med charmigt säker hand (bröderna Duplass har tydligen även fungerat som mentorer för Raiff). Inte sällan brukar filmmakarna även baxa upp sig själva på duken, vilket kan ha sina utmaningar för både publik och skapare. Återkommer till det.
Följaktligen spelar regissören och manusförfattaren huvudrollen Andrew, en vilsen ung man som efter college tar jobb på en snabbmatsrestaurang men även extraknäckar på bar/bat mitzvas som partystartare. När han till och med lyckas få den tillbakadragna autistiska tjejen Lola att dansa, säger det klick mellan honom och flickans mamma Domino (Dakota Johnson). Domino är drygt tio år äldre och dessutom förlovad, men det stoppar inte den brådmogne Andrew som tror sig veta att Domino behöver räddas ur sin trista relation.
Dialogen är smart utan att vara poserande och filmen pulserar värme, men balanserar ändå hela tiden på gränsen till känslopjunkets avgrund. För nog är det sentimentalt, speciellt mot slutet, men då på independentvis – det vill säga med finstämd singersongwriting i stället för pockande stråkar.
Raiff har sagt att ”Cha cha real smooth” är ett kärleksbrev till föräldrar med funktionsnedsatta barn, och som sådant fungerar det bra. Filmen bär inte på några plakat, ”råkar” bara hysa en rollfigur som är autistisk, problemet ligger någon annanstans. I Cooper Raiffs närhet.
Inledningsvis charmar Andrew kritikerbrillorna av mig. Han är en härlig kille med myror i byxorna och huvudet bland molnen, men i längden blir hans fina och mysiga attityd lite väl inställsam och påfrestande – vilket alltså inte är en skiftning som är inskriven i manus, den uppstår istället i mötet mellan film och publik, eller i alla fall mellan film och undertecknad. För varje gång som Andrew biter på underläppen för att se extra söt och känslig ut, byts sakta men säkert min välvilja ut mot ilande irritation.
Stjärnskott eller ej, Cooper Raiff verkar vara lite för förtjust i sin egen uppenbarelse. Synd på så rara indieärtor.