Filmskaparen Agnieszka Holland har jobbat med de stora polska namnen, som Andrzej Wajda och Krzysztof Kieslowski, och blev snart även ett själv. Hon flydde kommunismen på 80-talet, hamnade i Frankrike och sedermera USA, där hon mest har agerat bruksregissör på diverse serier, men har på senare år jobbat allt mer i hemlandet och Östeuropa med filmer som Villebråd, Mr Jones och så denna biografiska hyllning till helaren och naturläkaren Jan Mikolásek.
Systemkritiken löper som en röd tråd genom hela Agnieszka Holland filmografi, vilket ju inte är ovanligt med berättare som tvingats hukat under det sovjetiska förtrycket, så även genom nämnda trojka filmer som på olika sätt berättar om vanliga människors kamp mot den korrupta makten. Bäst är Villobråd som för in en lätt gåtfullhet i berättandet, medan de andra tu är rätt stompiga saker där helgonförklaringen av det biografiska objektet i alla fall till viss del skymmer de spännande kringverket.
I Mr Jones är det den ukrainska svältkatastrofen kallad Holodomor, och här det Sovjetstatens förlängning i 50-talets Tjeckoslovakien som står som fond och antagonist.
Jan Mikoláseks verksamhet och status som helare är fortfarande omstritt. Var han en ovanligt begåvad och känslig naturmedicus som med sina örter och sin urinanalys (som utfördes genom att han tittade på urinprov genom solljus) botade miljontals människor eller – som den tjeckoslovakiska staten hävdade – en charlatan som lurade obildade bönderna på deras surt förvärvade slantar?
Det är ingen tvekan var Agnieszka Holland står i frågan, men som tur är – för engagemangets skull – är hennes porträtt av honom inte lika enkelspårigt. Nog hjälpte han folk alltid men han var samtidigt en rätt oskön typ; lynnig, oempatisk och i en bärande scen så svekfull att man sätter sig i givakt i biostolen. Vafalls!? Så där kan väl inte en huvudperson i en biografisk fiktion bete sig?
Det är naturligtvis en metamässigt intressant och föredömlig vändning, jämfört med alla andra tillrättalagda hjälteproträtt av dissidenter som passerat revy genom filmhistorien, men samtidigt är det en sekvens som på ett emotionellt plan tar stryptag på den lilla sympati för Mikolásek som ändå lagrats under filmens gång. Knepigt. Aldrig är man nöjd.
Den homosexuella kärleksrelation som Marek Epsteins manus diktar upp åt huvudpersonen finns inte belagd i läggen men ger ytterligare en dramatisk nyans åt hans utanförskap, och till nämnda svek.
Genomförandet är oklanderligt om än lite för konventionellt för att suga tag ordentligt, men tiden, miljön och skildringen av den politiska historien – och den vidare tanken att den har en tendens att upprepa sig – gör ändå att Charlatan är värd sin tid framför den lilla skärmen.
Man kan gott vänta tills den kommer dit.